Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad
vid sin plats.
Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större
eller mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens
herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt
denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna
hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som
tillkom en hvar, man vidare val och beräkning. Han kunde
följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga
föreläsningar i rofdjurens gastronomi, under det han införde
deras portioner.
Djurvaktaren, som icke vanslägtades från sina landsmän,
talade mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex.
lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och
hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet,
hvilket så lätt kunde hända under de varma
sommarmånaderna, men huru de deremot viftade med svansen af
tillfredsställelse, när köttet var af en ung oxe i stället för af
en gammal häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde
fördraga. Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden
icke medgåfve serveringen af lamkött, öfvertygad som han
var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen
ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom
närma sig mensklighetens gräns.
Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren
beträffade. Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren
glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen
för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet,
den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess
stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak
derför att en annan kastat den å sido, utan städse hade för
ögonen det vackra ordspråket: »Små smulor äro också bröd.»
Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån
att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig
hus-manskost och var lika glad, antingen man gaf henne finare
eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf
han, att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne
hvad man egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer
kunna säga att hon var beständigt ond, enär hon
oupphörligt grinade och visade tänderna ända till det blodröda
tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det
jem-naste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
