Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sjelf och haru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor
att man sjtlf slipper höra till hushållet. Hvad Armand
Cambon beträffade, så hade han delat sina tankar och blickar
mellan scenen och första radens galleri. Mer än en gång
hade han sammanblandat Adelaide med Héléne, Géronniére
med grcfve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru
han icke kunde spela fiol. Men det allra oartigaste var
att han i doktor Matheus såg hertig de Beaudreuil och i
denne såg doktor Matheus, hvilket icke är ovanligt af den
som säljer messingskedjor.
Emellertid bar doktor Matheus fått soppan färdig, och
ur pannan stiger nu en liten djeivul till instrumentmakare,
som bär en fiol i famnen, hvilken han lemnar sin mästare,
och derefter ögonblickligen försvinner, utan att man ser
hur det går till.
Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm,
herrar Forsberg och Mothander, skulle få i sitt hulvud, i fali
en gång ifrågavarande ballet med sitt rika sceneri komme
att der gifvasl
Urbain, som under doktor Mathei laborationer varit
ett bestört vittne till detta satans spektakel, emottager nu
ur doktorns händer instrumentet med tillhörande stråke.
Han knäpper på strängarne. Det är förvånande att
instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju accord
så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre
underligt, om stråken är bättre hartsad än de som tillverkas
på jorden.
Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon
ledamot af orkestern står mellan kulisserna och spelar.
Monsieur Saint-Léon har en ballettmästare i sina ben, men
i sina fingrar har han en virtuos på fiol: han kan på samma
gäng piruettera och drilla. Visserligen är han ingen
Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att
dansa efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars
applåder.
Emellertid pröfvar Urbain »le violon du diable» och
hans inspiration ger sig luft i en mängd kromatiska skalor
samt i ett staccato, värdigt vår Nagel. Verkan uteblifver
också ej.
Héléne, i en tunn, retande nattdrägt, denna likväl
mycket kortare än andra fruntimmers, sväfvar in på
tå-spetsarne. Ännu dansar hon ej, men hon står på tåspetsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
