Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den
högt?» frågade hon.
»Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta,» sade
hertigen; »hvad som högt kan uppläsas för mig bör äfven
kunna läsas af mig sjelf... ett bref, skrifvet af min hand,
måste uteslutande vara min egendom, skulle jag förmoda.»
»Ni misstager er, monsieur,» svarade Adelalde; »detta
bref tillhör markisinnan d’Estelle . . . ehuru brefvet af en
händelse och utan min egen förskyllan kommit i mina händer,
har det likväl icke upphört att vara hennes egendom.»
Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar,
liksom Adelaides, sökte bankirens ansigte, medan denne var
sysselsatt med att studera biljettens innehåll, utan att
uppläsa den.
Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig
hvarken rodna eller blekna för något här i verlden, så
rättfärdigade monsieur Géronniére för ingen del den goda tanke
han i detta hänseende hyste om sig sjelf. Hvarken hertigen
eller Adelaide hade ditintills kunnat föreställa sig, att
bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle vara så
färgrikt såsom det nu visade sig för dem. An voro hans
kinder hvita som alabaster, än röda som ordensbåndet på
morgonrocken, under det att läpparne voro blå och
ring-larne kring ögonen gulgröna.
»Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?»
frågade Adelaide, som icke syntes öfverraskad af den rika
färgskiftningen på onkelns ansigte.
Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren
hertigen och lemnade honom biljetten utan att säga ett
enda ord.
Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver
sitt rof, men Adelaide uppgaf ett ångestrop, när hon såg
biljetten i hertigens hand, liksom fruktade hon att han
skulle förstöra den.
Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll
både bankiren och hans brorsdotter som om ett nattsvart
moln utbredde sig öfver hertigens ansigte. Men molnet,
blott ett ögonblickets barn, skingrade sig snart, och
derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt
förefallit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
