Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var bär I Kom närmare, Armand, närmare detta bordi Min
vän, jag har så mycket att tala med er.»
Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.
Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var
allena i kabinettet.
»Obegripligt,» sade hon för sigsjelf; »jag tyckte likväl,
att han var inne... Men hvad är det!»
Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa
af ganska simpelt tyg.
Hon tog och betraktade den, sägande:
»Någon har likväl varit här, ser jag... men ... men .. .
evige himmel!» utbrast hon, skälfvande i alla leder.
Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven
granskat det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft
lärft, upptäckt några fläckar af blod.
Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.
Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af
ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart
i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den
syn som mötte hennes ögon.
Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på
hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen,
men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud röjde en
i vanmakt fallen person.
»Det är den unge karlen som nyss kom ut från
hertiginnans kabinett,» upplyste en betjent; »men när han kom
i tamburen, sjönk han ned på golfvet. .. Han har ett stort
hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit,
för det synes tydligt, att han varit förbunden.»
»Himmel, han är död!» skrek hertiginnan, kastande
sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned
framför stolen och fattande den sanslöses begge händer,
hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt bröst.
Den unge och kraftfulle barrikadchefen hade dukat
under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider
utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan
lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mer suger
än föder.
Dertill kom den blessyr han fått under striden.
»Död?» upprepade betjenten; »ånej, ers nåd, han slog
nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka
efter läkare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
