Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konst. Det är af det helas öfvervigt man sluter till den
fullbildade konstnären. Dock röja dessa vissa ögonblick, att
en inneboende förmåga finnes, som, när den ej af det blinda
sjelfförtroendet hämmas, snart nog torde bli herskande på
alla ställen. Ungefär sålunda föreföll mig hr Dahlqvist i
Hamlet. Han hade sina ögonblick, då han lyfte icke allenast
sig, utan äfven åskådaren till den verld, som uteslutande var
jordens störste menniskokännare förbehållen, och hvarifrån
den vanliga menniskosjälen med bäfvan skådar djupet under
sig-, men det kom andra ögonblick, då han, om ej just
sänkte henne deruti, likväl lät henne sväfva i ovisshet mellan
himmel och jord med den djupaste saknad af den höjd, hon
förlorat.
1 scenerna med Polonius och Ophelia och nästan alltid
då han framträdde under vansinnets mask, var han den store
skådespelaren, som utan annan förebild än den, författarens
djupa andemening ställde framför honom, hade upphunnit
måiet; men i scenen med modern inför porträtten, enligt
mitt tycke styckets skönaste glanspunkt, emedan det är der
det qvalda hjertat gifver sig luft, der äfven åskådaren något
litet får hemta sig, i denna scen, sade jag, vek hr Dahlqvist
från sin roll. Hamlet lemnar der för ett ögonblick den
förfärliga masken och låter den barnsliga kärleken i hela dess
fullhet öppna en strid mellan medlidandet för den svaga,
brottsliga, modern och den mördade faderns blodiga skugga.
Hr Dahlqvist glömde att bortlägga denna mask, var ännu
den hemske, beräknande Hamlet i stället för att vara den
olycklige sonen, som öppnar sitt hjertas innersta, visar under
de mest förtviflade uttryck den afgrund, som slukat en
ynglings lefnadsglädje och glödande förhoppningar, och tillsluter
det sedan för att aldrig mer öppnas, om ej af mördarens
förgiftade värjspets. Det torde vara öfverflödigt att närmare
uttrycka mig; hr Dahlqvist skall lägga på hjertat denna min
erinran. Hans känsla för konsten är för varm, för hög att
han skulle finna sig fullkomligt belåten med sin närvarande
ståndpunkt. Densamme som kufvat de naturliga hindren
skall ock besegra de onaturliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
