Samlade arbeten / Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden / 44 (1889-1892) Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robert af Normandie

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Robert af Normandie.

Opera i 5 akter. Orden af Scribe och Delavigne, musiken af Meyerbeer.

(Maj 1839.)

——

I.

Meyerbeer, fullkomligt bekant med sin tid, dess smak
och öfvervägande skaplynne, begaf sig en dag till herrar
Scribe och Delavigne, der de sutto ifrigt sysselsatta med
tillverkandet af dessa munsbitar, som i så hög grad uppkittla
den franska smaken, och som derifrån, ofta omtuggade,
för-skrifvas till främmande länder för att på nytt idislas. »God’
herrar,» sade till dem Meyerbeer, »gifven mig ämne till en
opera, hvaruti alla menniskosjälens skakande element hafva
sin tummelplats.» — »Aha, jag förstår,» svarade Delavigne;
»det vore fråga 0111 något utom mensklighetens gräns, något
som komme sjelfva djeflarna att blekna.» — »Eller tvärtom,
så att englarna kunde gråta deråt,» inföll Scribe. —?
»Beggedera delarna, mina herrar,» återtog Meyerbeer, »beggedera
delarna. .. ingen ensidighet; jag har ideer som passa till
allt... och som jag haft äran säga, ingen ensidighet!»

Och Scribe och Delavigne satte sig ned, lade galläpplen
i bläcket för att få det riktigt svart, grofskuro pennorna och
tillplumpade bilden. Att låta Lucifer sjelf i egen hög person
framträda var ingenting nytt, utan tvärtom äldre än gatan;
derför borde hans — mor kanhända? Nej, gubevars! Hon
var ju äfven en person af anciennitet och låg dessutom på
allas läppar. Men något alldeles eget måste fram. Hvad
var då naturligare än att låta afgrundens sjelfherskare utsända
en son i verlden, dock icke i en tjenares skepelse, utan,
förmodligen för effektens skull, under en furstes mantel;
och sålunda kom Robert af Normandie med tillnamnet le.
Dialie till verlden. Hans »otacksamma» undersåtar, som
förmodligen tyckte, att allt gick åt fanders, hade jagat honom
från tronen, så att, när första akten börjar, är han lands-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>