Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnbäraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Inte kinkigare?» genmälde Dahl. »Jo, ganska kinkigt ändå.»
»Och varför det, om jag får fråga?»
»Varför? — Jo, våra släktingar, våra fästmör —»
»Gesällers släktingar och fästmör äro väl inga kammarherrar och hovdamer heller!»
»Skaffa oss ut, karl, och det på ögonblicket, så framt du ej —»
»Tyst, bror!» avbröt honom Jäger. »Endast du, Axelson kan hjälpa oss ur klämman — jag bedyrar vid min heder, att vi utsätta oss för många ledsamheter, om vi måste parera polisen!»
»Det finns blott ett enda medel att komma härifrån», förklarade järnbäraren, »och den kuren duger nog, så vida ni inte äro lika rädda om skinnet som om anseendet.»
»Och detta medel?» frågade Jäger och Dahl på en gång.
Järnbäraren svarade ej, utan tog sin mössa, tryckte den djupt ned i pannan, gav en vink åt de övriga att följa sig och kastade upp dörren, varefter han störtade mitt ibland de kämpande och öppnade väg för sig och sina följeslagare.
Käppar, stolskarmar och sablar veno kring deras huvuden ; men ingenting hejdade jättens steg, och järnbärararmarna svävade skyddande över Dahls och Jägers huvuden.
Liksom det stolta krigsskeppet reser sin fasta byggnad över de oroliga havsvågorna, höjde jätten sig över den våldsamma trängseln och de hotande dråpslagen, och hur det gick, så kom skeppet lyckligen i hamnen och de båda jullarna med. Utkomna på gatan, hörde de ännu dånet av slag och förbannelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
