Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Charlotte Vignet och hånade mig själv för
den blyghet, som hittills hållit mig tillbaka.
Det var emellertid inte blygheten, som
korsade mina planer. Jag varseblev redan de
följande dagarna, att Andrés närvaro var ett
hinder för alla mina avsikter, till och med
de mest diskreta. André och hans styvmor
lämnade varandra numera i själva verket
icke ett ögonblick. Han var verkligen för
henne vad hans far önskat att han skulle
vara: en vän och en väktare. När jag föreslog
André att vi skulle träffas någon annan stans
än hemma hos honom, svarade han:
— Nej, kom du hellre hem. Min styvmor
har bett mig att icke lämna henne ensam.
Hon har så tråkigt...
Förr hade det hänt att han icke var hemma,
när jag kom; på det sättet hade jag ibland
kunnat få vara ensam med Charlotte Vignet.
Men detta inträffade numera aldrig. André
tycktes så småningom avstå från alla
sysselsättningar, som skulle kunnat hålla dem ifrån
varandra.
Ett par gånger försökte jag att komma
oförberett. Jag fann dem då sittande vid
elden, återkomna från en promenad i Bois
de Boulogne. Eller om vädret var dåligt, hade
de låtit timmarna fly och skymningen falla
på, hon utsträckt på en soffa med en bok i
handen, han vid pianot, sysselsatt med att
spela, improvisera och skriva ned noter.
Det var vid denna tidpunkt, som jag första
gången hörde ett av Andrés egna stycken.
Medan jag lyssnade därpå, tänkte jag
ofrivilligt på några dikter, som jag skrivit när
jag var femton år. Det var samma sökande
efter det sällsynta, det utsökta. Och jag kunde
inte låta bli att tänka, att denna musik inte
var det minsta besläktad med Carle Vignets.
Och ändå älskade André sin far!
Det hände att jag då och då åt middag
hos dem. När André satt mittemot sin styvmor
vid bordet, påminde han om en ung page,
som fått i uppdrag att ständigt framkalla den
frånvarandes bild. Han talade oupphörligt
om fadern, och jag lade märke till att hans
röst fick en särskild klang, när han sade ”min
far”. Vi beklagade alla tre den stackars
fyrtiofemårige soldaten. Byn, där han var
förlagd, låg icke långt från eldlinjen i en
trakt, där kylan var hård, provianteringen
besvärlig och alarmering ofta förekom.
Charlotte Vignet visade sig som en kärleksfull
maka, yttrade sin oro och suckade djupt. Gud
vare lov att breven ännu kommo regelbundet!
Det hände icke sällan att man läste upp
någon passus ur dem. En tung tystnad följde.
André satt med nedböjt huvud.
Ibland efter middagen sjöng Charlotte
Vignet. Hon hade inte mycket röst, men
behandlade den med utomordentlig färdighet,
så att den gav illusion av återhållen känsla.
André lyssnade, långt borta från denna värld.
Dessa sånger fingo intet genljud. Jag menar
därmed att intet ljud från yttervärlden nådde
oss i detta lilla isolerade hus i hjärtat av en
stilla och fridfull stadsdel. Mot slutet av
kvällen stannade konversationen nästan helt
av. Charlotte Vignet stickade. Hon talade
lågt, helt upptagen av sitt arbete, men så
kunde hon plötsligt lyfta upp huvudet för att
göra en fråga och fukta läpparna med en
snabb rörelse av tungan, så att de blevo
glänsande röda. Och plötsligt kunde hennes
ansikte skjuta fram ur skuggan, upplyst och
fullt av liv, och slå ned på oss som på ett
byte.
Hur skulle ett ofördärvat och känsligt
sinne kunna värja sig mot sådana intryck?
Vid dessa tillfällen kände jag blodet stiga
upp i mina kinder. Jag försökte att med mina
ögon få henne att förstå den beundran jag
ej vågade uttrycka i ord. Men, utan att vända
sig bort, tycktes hennes blick icke längre
vilja läsa i min. Jag försökte att genom
begärets hemlighetsfulla språk, för vilket jag
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
