Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Alf Ahlberg: Till idyllens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
något värdeomdöme. Men nu kommer jag till
själva frågan om idyllens berättigande,
särskilt i vår tid.
Felet i Svanbergs förkastelsedom över
idyllen — som dock märkvärdigt nog och
tydligen för honom själv omedvetet icke
drabbar den modernistiska utan blott den
mera borgerligt akademiska idyllen -— ligger
enligt min mening däri, att han icke gjort
skillnad på idylldiktning av olika slag.
Svanberg ser i efterkrigstidens idylliska poesi
blott en feg flykt undan den hårda
verkligheten, ett försök att kringgå dagens allvarliga
problem, en vilja att glömma det hemska
och spöklika man upplevat. Jag ser tvärtom
i denna idylldiktning en avsiktlig strävan att
söka sig in mot en väsentligare verklighet,
en strävan icke att glöma utan att minnas:
att minnas, att det trots krig och svält och
nöd ännu finns något av den enkla primitiva
mänskliga godhet, som bygger upp världen
i det tysta.
Jag talar icke om den oäkta sliskiga
oljetrycksidyllen, som aldrig är verklig dikt, jag
talar naturligtvis om den äkta och sanna
idyll, som tränger fram till det djupast
mänskliga eller ned till den eviga naturen.
För denna ter sig de väldiga laterna, de
dånande stridsropen, det revolutionära braket
som något mindre verkligt; den tror på en
Gud, som mera bor i det stilla vädret än i
stormen. Och har den så orätt däri?
Jag skall försöka att illustrera min mening
med några exempel:
På ett med rätta berömt ställe i ”La
Débåcle” berättar Zola, mitt i den grandiosa
skildringen av Sedan-slaget, om en bonde,
som envist går och plöjer utan att låta sig
hejdas av granatregnet. ”Varför skulle han
förspilla en dag? Fastän man slogs, måste ju
säden växa och människorna leva.” Det är
ett stycke idyll, insatt i den fruktansvärda
”verkligheten”. Man kan naturligtvis om man
vill uppfatta det blott som en estetisk
vilopunkt, vars intensiva verkan beror av
kontrasten. Men det är mer än så. Denne bonde
är det mest verkliga i hela tavlan. Han är
svårast att plåna ut, ty han skall finnas där,
långt sedan kanonerna tystnat och arméernas
tramp dött bort. Han är verkligare än den
olycklige kejsaren där nere i den kringrända
staden och verkligare än preusserkungen,
som från höjderna med sin kikare följer det
historiska schackspelet. De skola försvinna,
men han skall finnas kvar. Riken och
samhällsformer skola största i grus och spillror
och byggas upp på nytt, men bonden skall
alltjämt gå där och plöja och så i jorden.
Han representerar den bärande och närande
urgrunden, ur vilken allt växer och till vilken
det vänder åter.
Thomas Hardy, som väl ingen kan beskylla
för flack optimism eller lust att fly undan
verkligheten, har i en liten underbar dikt
med den typiska titeln ”I den stora ofredens
tid” tecknat några likartade idylliska bilder
såsom den äkta och bestående verkligheten,
när tidens spökverklighet förgår. I Asplunds
utmärkta tolkning lyder dikten så:
Bara en karl med en harv
och en häst vid hans töm,
som stappla varv efter varv
trött, tyst som i dröm.
Bara röken, vars strimmor lätt
ifrån gräshögar stå.
Det skall vara på samma sätt,
fast välden förgå.
En man och en flicka blott,
som viskande gå.
När krigets saga förgått
skall deras bestå.
Och hur stillsamt vackert har inte samme
diktare i dikten ”Afterwards” sammanfattat
det väsentliga och bestående, det som är livets
substans, i en serie små, skenbart obetydliga
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
