Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Sven Stolpe: Prästdöttrarna i Haworth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
den demoniskt laddade romanen ”Wuthering
Heights” — som kom en klyftig amerikansk
kritiker att tala om den okände författaren
som ”a man of uncommon talents, but
dog-ged, brutal and morose” — enligt Bensons
mening har tillkommit under samarbete med
brodern Branwell, vilken har åtminstone
inledningen på sitt samvete, men som dessutom
förmodligen har lämnat det färgstarka och
blodiga stoffet till romanen i dess helhet.
På annat sätt kan man knappast förklara, att
den lilla spröda Emily, som icke till något
pris ville lämna hemmet, och som enligt
Charlottes uppfattning icke kände mer till
livet än en nunna världen utanför klostret,
kunde skriva en av de i ordets egentligaste
mening starkaste och mest passionerade
böcker den engelska 1800-talslitteraturen känner.
Under alla omständigheter blir det
tillräckligt många mysterier kvar för de
litteraturkritiker, som tro sig kunna tolka ali dikt
som omedelbar reflex av diktarens
upplevelser.
Med ”Jane Eyre” bröt Charlotte Brontë
äntligen isen; hon blev efter denna starka
och gripande passionshistoria det stora
namnet för dagen i Englands litteratur och hade
inga svårigheter att finna förläggare för sina
följande verk, där hon bl. a. utförligt
skildrade sin tragiska upplevelse i Bryssel. I
stället för att följa hennes framgångar skola vi
ägna någon uppmärksamhet åt familjen
Brontës fortsatta historia. Den är i sig
tragisk och fängslande nog.
4.
Den enda ljuspunkten var att fadern
återfick sin syn. Annars kommo olyckorna i
snabb följd. Branwell — den ende i
syskonkretsen, som icke fann någon användning
för sina rika gåvor — råkade in i en
personlig misär, som icke kunde vara
fruktansvärdare. Han låg mest till sängs. En av hans
vänner kom på besök och lockade honom
att göra ett sista besök på Black Bull; han
har gett en fruktansvärd skildring av hur
den förstörde mannen kom in genom dörren
med det röda håret i okammade tovor, gult
och utsvultet ansikte, hängande käke och icke
darrande men skakande läppar . . . Branwell
berättade, att han aldrig hade hoppats att
få se vännen mera. När budskapet om hans
besök kom, hade han trott, att det var en
kallelse från djävulen. Några dagar därefter
dog han. Charlotte antecknar kallt och
strängt, att hon förvånade sig över att han
kunde mumla ett amen efter den sista bön
fadern läste vid hans bädd.
Branwells begravning blev det sista
tillfälle, då Emily lämnade hemmet. Hon led
uppenbarligen av lungsot; man kan redan
i hennes roman se spår av den särskilda
patetiska intensitet, som präglar alla de
författare, som vänta döden i denna subtila
åkomma. Hon vägrade att ta några hänsyn till
sin vacklande hälsa, gick upp som vanligt,
sysslade med sitt och avvisade alla Charlottes
försök till närmanden. I hög feber, med
darrande händer och svarta ögon tvangs hon till
sist på knä av sin obevekliga fiende.
Dessförinnan gjorde Charlotte ett sista försök
att komma henne nära — hon plockade
systerns älsklingsblomma ute på heden och lade
den tyst framför henne. Men Emily — som
skrivit några av den engelska lyrikens mest
rörande ömma dikter — rörde icke ett
finger, yttrade icke en stavelse utan
förblev tyst och sluten som alltid. Först
omedelbart före döden viskade hon, att man
kanske i alla fall kunde tänka på att
tillkalla en läkare . . .
Vacklade den stolta och starka Charlotte
under dessa fruktansvärda slag? Ödet hade i
varje fall omedelbart därefter en ny
överraskning i beredskap. Änne led av samma
sjukdom som Emily . .. Hon tynade långsamt
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
