Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
dyster. Denna tragiska, oblidkeliga livssyn
påminner stundom om Dostojevskij men inte
om Dostojevski i ”Bröderna Karamazov”,
utan om den grymme och cyniske författaren
till ”Stavrogins bekännelse” och till ”Den
odödliga äkta mannen”.
Vilka äro dessa olyckliga varelser? De äro
föga talrika, fyra människor, som för övrigt
leva tillsammans: Philippe Cléry, hans hustru
Henriette, hans son, Robert (tio år), hans
svägerska, Eliane (trettioett år), som lever
ogift. Philippe är rik, sysslolös, går helt upp
i omsorgerna om sitt sköna yttre, sin toalett
och sin hälsa. I romanens första scen se vi
honom vid Seinens strand, där han bevittnar
ett uppträde mellan en man och en kvinna
av folket. Kvinnan anropar honom om hjälp,
han flyr därifrån, helt förvånad över att
upptäcka, att han är feg.
Denna feghet är framkallad av fysiska
faktorer. Philippe är en ytterst medelmåttig
älskare, och hans hustru behandlar honom
som en komisk och löjlig figur, medan
däremot hans svägerska, Eliane, är förälskad i
hans skönhet och underblåser splittringen
mellan honom och hustrun, medan hon söker
ge sig sken av att göra motsatsen. Bokens
egentliga ämne förefaller mig vara Philippes
successiva upptäckt av sin feghet. När han
till slut får syn på några rader i en tidning,
som omnämna, att man funnit ett kvinnolik
i Seinen, tror han ett ögonblick, att det är
liket av den kvinna, som en gång förgäves
anropade honom om hjälp, och han grips
av skam och självförebråelser. Tanken på
denna dystra spillra förföljer honom.
Tillsammans med sin son (en ypperlig skildring
av en liten gosse), går han om natten
och driver utefter de ödsliga kajerna; han
betraktar det grönaktiga, oljiga vattnet och
tänker ett ögonblick begå självmord. Men
alla avsikter trubbas hos Philippe av mot
fegheten. Han går snällt och beskedligt hem
JULIEN GREEN
gen. Han tar inte livet av sig, och dessa
tre mänskliga vrakspillror fortsätta
motståndslöst att glida med Tidens ström.
Denna roman innehåller några underbara
sidor. Philippes, Elianes och lille Roberts
karaktärer äro tecknade med många sanna
och slående drag. Landskapet vid Seinen,
som återkommer i så gott som varje kapitel,
bildar ett slags ledmotiv; det är gripande
och tragiskt. Men boken efterlämnar ett
intryck av modlöshet och fasa, som är
beklämmande. ”Livet är mycket härligare och
mångfaldigare”, har man lust att ropa till
alla dessa olyckliga varelser. Kanske gjorde
man orätt. Varje skriftställare måste ge oss
sin ärliga syn på världen. Julien Greens är
dyster, grym, men den skildras av en verklig
konstnär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
