Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HUGH WALP O LE
att läsa Fielding, Richardson, Smollett och
Sterne. Varför skulle de det? Vad tjänar det
till, att jag säger, att jag finner samma
övermått av skapande kraft i mr Audens sex odén
som i skildringen av besöket i Dinmots hem
i ”Guy Mannering”? Mr Auden behärskar
ännu inte sin talang på samma sätt som
Scott; Scott å andra sidan har ingenting att
säga i den moderna intellektuella debatten.
(Jag tror att han har det, men det är ett annat
mera rent moraliskt argument.) I vilket fall
som helst, båda förstärka vår livskänsla,
vidga vårt synfält och öka vår erfarenhet.
Varför avstå från att ta vad man kan få där
man kan få det?
Och varför, för att övergå till D. H.
Lawrence, till den grad komplicera diskussionen?
Lawrence var en skald och en stor sådan.
Den som hos honom söker poesi, återvänder
hugsvalad och stärkt, men det förefaller som
om de, som kände honom under livstiden,
beslutat sig för att krångla till honom till
en missförstådd och misshandlad profet. Först
Middleton Murry (”Son of Woman”) och
nu som en motattack Catherine Carswell
(”The Savage Pilgrimage”; denna bok har
nyligen på Middleton Murrys begäran
indragits av förläggarna. Red:s anm.). Mrs
Carswell har med sin bok om Burns skrivit
en av vår tids bästa litteraturhistoriska
biografier, men i denna bok om Lawrence
förefaller hon att förvränga alla fakta. Som
miss Rebecca West påpekat i sin recension,
överdriver hon till det orimliga Lawrences
egna anklagelser och missnöjen. Han ansåg
exempelvis det monstruöst, att han inte fick
vara i fred för myndigheterna i Cornwall
under kriget. Men där bodde han, nära havet,
med en tysk hustru. Varför skulle han inte
ha motsett undersökningar ? Det är också
fullkomligt felaktigt, att hans författarkollegor
övergåvo honom. Många av dem voro
förvånansvärt lojala och hjälpsamma. Han var
ingen lätt människa att hjälpa. Men
huvudsaken är att allt detta nu är utan betydelse.
Vad som verkligen är av betydelse är att
D. H. Lawrence skrev ”Söner och älskare”,
”Sea and Sardinia” och ”Look! We have
come through!”.
Må vi hoppas, att mr Auden när han blivit
en berömd man, undviker att bli beskyddad
av vänner, som hetsa honom till ovärdiga
anklagelser. Även Walter Scott kan anföras
i detta sammanhang, ty antingen han
förtjänade sina bekymmer eller ej, så skrev han
med sin ”Journal” ett av de tappraste,
ärligaste och manligaste verken i engelsk
litteratur. Vi leva i en otroligt personlig tid.
Ju mera massbetonade vi bli, desto mera
tyckas vi finna nöje i individens
idiosyn-krasier. Jag hoppas innerligt, att jag aldrig
skall få höra att mr Auden, om vilken jag
hittills gudskelov endast känner hans verk,
slår sönder tallrikar i huvudet på sin fru
eller är ett fullkomligt geni på att laga
omeletter!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
