Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Sigurd Hoel: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SIGURD HOEL
I Norge har det på senare tid blivit nästan
en sed att resa bautastenar över okända män,
som låtit undfalla sig en eller annan
minnesvärd replik — en sed, som kan förklaras
därigenom, att vi ha ett större lager av
bautastenar än av kända män.
Den okände man, som upptäckte att
böcker är den bästa julklappen, borde i alla
händelser ha en bautasten, rest i tacksamhet
av norska förläggare och bokhandlare.
Ett förstklassigt slagord påverkar livet.
Större delen av den norska litteratur, som
utkommer det ena året efter det andra, är
verkligen ovanligt väl lämpad till
julklappar. Böckerna äro romaner (det utkommer
praktiskt taget ingenting annat); de äro
lagom tjocka (trehundra sidor — den
internationellt vedertagna tjockleken på ett
medelstort människoöde); lagom dyra (fem à tio
kronor). Formen är den beprövade
realistiska, och problemen äro dels de eviga
problemen, som aldrig bli för gamla, dels
sådana timliga problem, som inte äro
alldeles nya men som det inte kan skada att
ta upp än en gång.
Och så går hjulet runt: böckerna äro
författarnas julklappar till ett tacksamt folk;
de stora upplagorna äro folkets julklappar
till tacksamma författare, de långa och i stort
sett mycket berömmande anmälningarna äro
kritikernas julklappar till författare, förlag
och folk, och de stora annonserna, där det
konstateras: ”Inte på många år —”, äro
förlagens julklappar till — ja, till tidningar,
författare, kritiker, publik — oss
allesammans.
Perpetuum mobile är ju i gång.
Men den unga generationen saknas.
Den unga generationen saknas.
Saken är påfallande. Medan landet vimlar
av unga målare, som ingen har bett
framträda och som av allt att döma livnära sig
på att äta sina egna målningar, så ropa alla,
förläggare, redaktörer, kritiker, på nya unga
författare — men de komma inte.
Låt oss gissa att det i Sverige finns fyrtio
författare, som förtjäna benämningen, mellan
tjugu och trettiofem års ålder. I Danmark är
antalet inte långtifrån detsamma.
I Norge ha vi cirka fyra.
När undervegetationen saknas blir marken
i skogen slät och lätt att gå på, och hela
skogen verkar överskådlig, ansad och vacker.
Den kan på sina ställen rentav verka park.
Den norska litteraturen är för närvarande
mycket ansad och vacker. Vi ha, för att
fortsätta bilden — de tre jättefurorna Hamsun,
Duun och Undset, vi ha alla de välvuxna och
välskötta träden mellan sextio och fyrtio —
och så ha vi ingenting mer.
Varför? Ett så påfallande förhållande
skulle man tro hade påfallande orsaker, men
så är inte fallet härvidlag. Naturligtvis kan
man säga att ”de tre stora” ta åt sig för
mycket ljus och kasta för djup skugga. Det
är väl så att Hamsun, Duun och Undset icke
precis göra det lättare för en ung generation
att bli till. De fängsla alla, som
överhuvudtaget bry sig om litteratur. De fängsla
ungdomen. Men på den väg de gå, kan man
knappast komma längre. Hamsun är en värld
för sig, utan föregångare och utan
efterföljare. Tjusande, smittande verkar han
alltjämt — förlagens konsulenter kunna intyga,
att trè fjärdedelar av alla refuserade
författare försöka sig i hans stil; de låna
litterära maner av honom och te sig genast som
en sex års pojke, när han iför sig farfars
hatt och långpipa. Nej, Hamsun lämpar sig
ej som förebild. Och Duun — han skildrar
en släktbestämd bondemiljö, som snabbt
försvinner; hans linje kan knappast fortsättas
annat än som rent epigoneri; och Sigrid
Undsets medeltidsromaner äro en personlig
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
