Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Holger Ahlenius: Ett humanistiskt standardverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Eli humanistiskt
standardverk
Ernst Robert Curtius: Den franska
kulturen. En orientering. Till svenska och
med förord av Sven Stolpe. Natur och
Kultur. 6:50.
Ernst Robert Curtius, professor i romansk
filologi vid universitetet i Bonn, är en av det
moderna Europas främsta kritiker och
humanister. I dagens av politiska lidelser och
fanatisk sekterism omtöcknade Tyskland hör han
till de få som bevarat ett oförvillat omdöme,
en klok och varmhjärtad vidsynthet. Under
alla de upprörda och hatfyllda efterkrigsåren
har han i talrika arbeten oförtrutet arbetat
på att göra sina landsmän förtrogna med
och förstående för fransk litteratur, fransk
själsart och fransk kultur. Han har ställt sin
forskning i tjänst hos folkförsoningens idé.
Han har i sin person och sitt livsverk givit
ett lysande prov på en i bästa mening aktiv
humanism.
Nu föreligger i svensk översättning av
Sven Stolpe hans stora översiktsarbete från
1930, ”Den franska kulturen”, som tidigare
också översatts till franska. Curtius har i
detta arbete velat belysa fransk kultur och
göra den förståelig först och främst för sina
tyska landsmän. Men det har utan tvivel ett
budskap även till det Sverige som efter 1870
på ett beklagligt sätt alltmer börjat förlora
den kontakt med franskt kulturliv vilken
tidigare under olika epoker varit — och
alltjämt borde vara — en av dess främsta och
oförytterligaste andliga tillgångar. I mångt
och mycket har boken väl karaktären av ett
kompendium och innehåller sålunda sakrika
översikter av fransk profan- och
kyrkohistoria i dess grunddrag, av staden Paris’
historia och av landets geografi. leke minst
på grund härav bör ”Den franska kulturen”
kunna fylla en viktig plats i vår
universitetsundervisning i romanska språk, som länge
saknat en dylik sammanfattande
framställning.
Men därutöver ger Curtius’ arbete en
personligt hållen syntes av den galliska egen-
arten, som frapperar lika mycket genom sin
riktighet som genom sin originellt tillspetsade
formulering, och som bör kunna påräkna
särskilt intresse. I en lysande inledningsessay
skildrar Curtius det franska kulturbegreppet
och påvisar, hur detta övertagits från antiken.
Tvärs genom seklerna manifesterar sig
Frankrikes ständiga behov att göra sig en idealbild
av sitt eget ansikte; bilden har skiftat, men
alltid har kulturbegreppet varit den högsta
formel, vari nationalsjälen sökt finna uttryck.
Nationalitetsidén har i Frankrike förbundits
med anspråket på universalitet. Korstågens
fransmän ansågo sig kämpa för kristenheten,
”le grand siècle” skapade en fransk kultur
jämvärdig med antikens och liksom denna av
normerande karaktär, koalitionskrigen
frambragte ett Frankrike som var civilisationens
förkämpe, den tredje republiken blev den
lagbundna frihetens främsta representant i
Europa. Efter 1910 har den unga franska
intelligensen sökt återknyta till de klassiska
idealen, till kyrkans romerska och
klassicismens franska ordning. Cirkeln har slutit sig,
det nya kulturbegreppet har direkt anknutit
till det antika.
I denna syntes har Curtius, även om han
alltför mycket negligerat Montesquieus, m:me
de Staëls, Taines, Gides och andras insatser
för relativiserandet av de nationella idealen,
fått in något av det väsentligaste i det franska
betraktelsesättet, förklarat den sedvanliga
franska identifieringen av fransk kultur med
kultur överhuvudtaget. Han ger också ny och
värdefull belysning åt andra sidor av
gallisk egenart: föreställningen om ”la douce
France” som ett europeiskt mittens rike i
andligt och kulturellt hänseende, den franska
synen på naturen som ett resultat av
mänskligt odlingsarbete, den typiskt franska
uppfattningen, att den mänskliga naturen i stort
sett överallt och ständigt förblir densamma,
med ty åtföljande avsaknad av rasfördomar,
— o. s. v. Curtius betonar också den franska
kulturens sekundära art, medförande bland
annat att på gammalt hantverksmanér
fulländningen sättes högre än ursprungligheten;
han påvisar litteraturens och särskilt den
kritiska litteraturens förgrundsställning, han
ger slutligen en levande bild av den franska
kulturens starkt personliga, enhetliga och
traditionella prägel.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
