Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Frans G. Bengtsson: Lakonismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frans g. bengtsson
LAKONISMER
Lovtal ha av visa män skrivits till
tystlåtenhetens pris, däremot veterligen intet till
talträngdhetens. En pratsam människa är, om
det vill sig väl, underhållande; en fåmäld —
av den sort vars ordknapphet inte beror på
dumhet — är respektingivande och blir gärna
hörd med uppmärksamhet när han någon
gång tar till orda. Den av naturen pratsamme
skall aldrig i fråga om effekt söka
konkurrera med den av naturen tyste; sedan den
förre med löpande tunga låtit sig förnimmas
i något samtalsämne, bullrat och broderat,
vederlagt och exemplifierat och lett i bevis,
tar den andre, när han vid utbytet av en
slutrökt cigarr dock finner sig ha munnen
ledig, hem spelet med några få ord,
summerande och definitiva, och lyssnarna kring
bordet sväva därefter sällan i tvivel om vem
som bäst behärskar det debatterade ämnet.
Litteraturen har sina talträngda män som
man inte gärna kunde önska annorlunda:
pratmakare i god bemärkelse, skribenter som
aldrig falla på idén att med tre ord säga vad
de lika lätt kunna säga med femton, men
som dock med sina femton ord verkligen ha
något att säga. Dåliga författare te sig aldrig
mångordiga, i strikt bemärkelse; de te sig
visserligen aldrig fåordiga heller: den sak
de säga med femton ord och den sak de säga
med tre stå på samma nivå och förbli exakt
lika njutbara, alldenstund hundra procent av
de använda orden i båda fallen äro över-
flödiga. De mest ordrika goda författare jag
träffat på äro aposteln Paulus, biskop
Liut-prand av Cremona, den anonyme
medeltida iriske historiograf som skrivit krönikan
om konung Brian Borhumbas krig med
vikingarna, samt den dagboksförfattande
sekreteraren i marindepartementet hos konung
Jacob II av England, Mr Samuel Pepys. Alla
dessa använda, abstrakt sett, långt flera ord
än nödigt vore, men man tänker inte mycket
på att ställa dem till rätta därför. Paulus
är naturligtvis Paulus; men i övrigt äro
personer sådana som de nämnda, med alla
sina vilda katarakter av ord, högst älskvärda
bekantskaper, okonstlade och utan möda
njutbara. Deras svada är inte bedövande:
den alstrar ofta vänligt skratt men sällan
dvala.
Men de ordknappa äro likväl de bättre.
Det är de som åstadkomma de stora
effekterna, lågmält, lugnt, utan gester; det är
deras ord man minns. När jag just skrev ned
uttrycket ”vänligt skratt”, kom jag att tänka
på ett skratt av annan art, ett isländskt skratt
från forna dagar som inte är vänligt och som
skrattas på ett ställe i Yiga-Glums saga. Det
är minnesvärt bland annat därför att det
såväl till sin inre som vttre sida
åskådliggöres med så få och lågmälda ord. Glum,
trög med tungan, obeväpnad och ännu ung,
har kommit till korta i en ordväxling med
grannar angående förlupen boskap:
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
