Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade brukat Gösta Ahlman som en
harpun, och hon hade fått slunga den
upprepade gånger, innan den fastnat i Egons
slappa kött. Men nu satt den där. Och fru
Bergströmer behövde bara rycka lite i linan
för att Egon skulle sprattla. Fru Bergströmer
hade för övrigt harpunerat nästan alla sina
bekanta, och hon höll samtliga linor med
fast hand.
Gösta Ahlman växte emellertid i Egons
tankar, blev en på samma gång
skräckinjagande och förtrogen tanke, till sist ett
hart när demoniskt väsen, som han älskade
och hatade.
De tragiska omständigheterna vid den
ljuse, friske sångarens död torde ännu ej vara
förgätna. Det var fru Bergströmer, som
bringade Egon underrättelsen. Han kom upp,
då hon nyss hade läst det i kvällstidningen.
I lugn ton berättade hon, att Ahlman vid
halvtretiden på dagen snubblat, när han
skulle hoppa på en spårvagn och fallit så
olyckligt, att släpvagnen hade massakrerat
båda benen. Vad Ahlman kommit att betyda
för Egon framgick i det ögonblicket: Han
fick först den förvirrade idén, att han skulle
springa till Sabbatsbergs sjukhus! — Sedan
stammade han med tårar i ögonen:
— Det var ju förfärligt.
Fru Bergströmer gav honom en blick.
— Ja, förfärligt, sade hon, lade ifrån sig
tidningen och plockade en stund på sina
pärlor. Det var verkligen en förfärlig
händelse.
De sade detsamma, men fru Bergströmer
tänkte: ”Äsch, det är en gråtmild dumbom,
ingen riktig karl.” — Hon skämdes inte för
sin egoism, men det skulle inte ha fallit henne
in att stoltsera med den; därtill var hon för
överrealistisk. ”Förfärligt, alldeles
ohyggligt” — det är lätt sagt, kostar ingenting,
men gör livet civiliserat. Fakta kvarstå ju
i alla fall fullkomligt oförändrade. Till
exempel att en sångare utan ben är utesluten
från operascenen.
Olyckan ville nu, att det gick värre än så
för Gösta Ahlman. Han avled av
blodförlusten dagen efter katastrofen. Mellan
dödsfallet och begravningen hade fru Bergströmer
och Egon ännu ett samtal, deras sista om herr
Ahlman. Egon frågade sin tant, om hon
tyckte, att han skulle sända en blomma till
kistan.
— Kände Egon honom? frågade fru
Bergströmer.
— Nej, men ... sade Egon och rodnade.
Han blev rädd vid hennes fråga, ty han visste
ju mycket väl, att hon ej behövde fråga om
den saken.
— Ja, då skall Egon inte göra det, svarade
tant Aline leende. Hon tyckte Egon gick lite
för långt. Man skall vara civiliserad men
inte hemfalla åt uppenbart hyckleri.
Fru Bergströmer hade rätt. Egons förslag
om kransskickning var verkligen en sorts
hyckleri. Då han hunnit sansa sig lite, hade
det även slagit honom, att en sångare utan
ben och i ännu högre grad en död sångare
är... ja, kort sagt: han sjunger icke. Egon
ville dölja sina känslor genom att vara god.
Han mindes, hur det var i söndagsskolan:
Låten barnen komma till mig, berättade
lärarinnan, att Jesus hade sagt, och då såg Egon
trohjärtat, uppmärksamt på lärarinnan, och
så var han snäll och givmild och rar mot de
små kamraterna, och han kände ett tryggt
välbefinnande, ty det gjorde ingenting, att
han var dum och hade svårt att fatta och
berättade Jesu liknelser lite bakvänt, ty den
Gud älskar lyckan får, och om man är snäll,
så är man väl snäll.
Var det nu inte snällt att skicka en
krans? — Ja, men då var han väl snäll?
Nå. — Att i snäll ton framställa rara
förslag till tant Aline visade sig vara bortkastat
(Forts. å sid. 76.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
