Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Ragnar Svanström: Diplomatminnen - S. S—e: Två norska debutanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Greve Wedel Jarlsberg är en ytterst
förbindlig och artig herre —– för belevenhetens
skull kan också till att börja med konstateras,
att hans bok äger en hel del. iögonfallande
förtjänster. Den är en diger volym, av
förlaget presenterad i en charmant utstyrsel.
Den skänker en älskvärd och stundom även
underhållande lektyr. Wedel Jarlsberg
skildrar sitt liv om just icke med större talang
så åtminstone med stor generositet. Han
berättar ingående och utförligt om de höga
personer, med vilka han under ett långt liv
i exklusiva kretsar sammanträffat —– en
ståtlig lista —– han berättar om vad de sagt, hur
de sågo ut, vad de åto och drucko och hade
på sig. Han förtäljer om soaréer och dinéer
och stundom också om en och annan
diplomatisk förhandling. Och allt detta är ju både
lättsmält och roande och hör dessutom —– och
med all rätt —– till memoarskrivningens
traditioner. Men alldeles icke till dess höga
traditioner. Banaliteter kunna vara populära,
men de vinna icke på att bevaras till
eftervärlden, allra helst när de presenteras som
märkliga, upplysande och till och med
upplysta ting. Wedel Jarlsbergs personlighet
utstrålar olympiskt lugn och gudabenådad
belåtenhet. Han är belåten med sin värld och
sig själv, med sin takt och sin klokhet, sin
börd och sitt förnäma sätt. Under hela livet
hade allt gått honom så väl i händer.
Karriären vållade inga bekymmer, alla människor
voro så vänliga mot honom, i varje fall
sedan de lärt sig att i honom se sin överman.
Han hade från början sin titel, och livet
skänkte honom ämbeten och ordnar och
ägodelar. Slutligen skänkte det honom också ett
synnerligen utpräglat medvetande om att han
var en betydande människa och en
framstående statsman. Han är ytterst angelägen
om att betona, att han varit varje situation
och varje människa vuxen. ”Man maa aldrig
bli svar skyldig”, är en av de maximer han
präglar. Han är också synnerligen angelägen
om att framhålla, att han hela sitt liv stretat
och slitit och arbetat för sitt lands väl.
Vilket väl också är fallet. Men kanske icke
riktigt på det sätt som författaren älskar att
föreställa sig. Man är efter läsningen av hans
bok synnerligen övertygad om att hans liv
varit fägnesamt och givande och intressant —–
för den som levt det. Man har också mycket
lätt att förstå, att en man i hans ställning
måste ha synnerligen lätt att suggerera fram
en överdriven föreställning om de egna
gärningarnas betydelse. För den utomstående te
de sig, åtminstone såsom de här berättas,
betydligt mindre viktiga och givande.
Det finns, resonerar Wedel Jarlsberg på
sin boks sista sidor, två sätt, varpå man kan
leva sitt liv. ”Enten at ønske at utrette det
mest mulige, eller det mindst mulige. Jeg har
altid holdt paa det første.” Man tror honom
gärna. Han har förvisso alltid varit en
ambitiös man. Även när han skrev sin bok. Ty
den är som sagt en både diger och vackert
utstyrd volym.
Ragnar Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
