- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
47

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Ansgar Roth: Den kosmiska såpbubblan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det berodde kanske på en slump; man brukar
ju aldrig fråga, varför krona eller klave
kommer upp, när man singlar slant. Sedan
expansionen en gång börjat, fortskrider den
obevekligt, först långsamt, sedan med stegrad
hastighet. En mätning av dess nuvarande
värde ger upplysning om världens materiella
innehåll och ursprungliga storlek. Antalet
elektroner i hela universum uppgår till ett
80-siffrigt tal (protonernas antal är
sannolikt lika stort), och den totala massan
motsvarar 10 000 trillioner klot med samma
massa som solen. ”Världsradien” hade före
utvidgningen en längd av 330 megaparsek
eller 1 100 millioner ljusår. Hur stor den är
nu, kan egendomligt nog inte beräknas, men
Eddington gissar, att den är cirka fem gånger
större. En ljusstråles resa kring universum
tog i begynnelsen en tid av 6 700 millioner
år, och det är troligt att de så kallade
kosmiska strålarna ha gjort den turen många
gånger. Numera är en sådan världsomsegling
omöjlig, emedan periferiens längd växer så
fort, att ljuset icke hinner runt; ljuset går
i nuvarande skede av världsutvecklingen inte
ens halvvägs kring universum. I själva verket
stå vi därför numera utan förbindelse med
större delen av universum. De signaler vi
möjligen ännu mottaga från våra kosmiska
antipoder, avsändes därifrån för många
hundra millioner år sedan. De
meddelanden som nu utsändas därifrån eller från
vår egen världsdel, vintergatan, nå inte
långt.

Den sfäriska världsrymden liknar inte ytan
av ett fast klot, såsom jorden, utan av en
ballong eller en såpbubbla, som oavbrutet
blåses upp inifrån, så att dess yta ständigt
växer. Men bubblan har brustit. De olika
partierna hänga inte längre ihop, i det att
varken ljussignaler eller några andra
budbärare längre kunna sändas mellan dem.
Kontinenterna, det vill säga nebulosorna, åka
allt längre i sär, fragmenten bli allt fler, och
slutligen blir vårt stjärnsystem helt isolerat
i rymden. De andra stjärnvärldarna finnas
naturligtvis alltjämt, men vi kunna icke se
dem och icke få någon kunskap om dem.
Lyckligtvis drabbar denna utvidgning icke ett
stjärnsystem sådant som vintergatan;
materien är där relativt tätt gyttrad, så att
repulsionen icke får makt med gravitationen.
Framtidens astronomer få sålunda nöja sig
med att observera vintergatans varierande
stjärnvärld med dess hundra milliarder solar,
och det bör kunna ge dem full
sysselsättning. Nebulosornas existens komma de endast
att känna till på grundval av berättelser
från den sagoomspunna tiden under de
närmaste årtusendena efter Kristi födelse i den
mänskliga civilisationens gryning.
Spiralnebulosorna komma att spela samma roll
för dem som urtidens jätteödlor för oss.
Med den skillnad, att astronomerna, som icke
finna några förstenade lämningar efter
nebulosorna, troligen aldrig bli fullt övertygade
om deras förhistoriska tillvaro.

På frågan, hur den explosionsartade
utvecklingen ursprungligen började, svarar
Eddington, att materiens byggnadsstenar i
urstadiet sannolikt voro absolut likformigt
utspridda inom en viss rymd (den einsteinska
världen). En så fördelad materia kan icke
skiljas från det absoluta intet, säger
Eddington. De realiteter, som fysiken sysslar med,
äro ojämnheter, förändringar, händelser.
Världshistorien började först den dag, då
materiens jämna fördelning rubbades, så att
förtätningar uppstodo på vissa ställen. Det
kan matematiskt visas, att koncentrationerna
gåvo upphov till expansion, och sålunda
kom rulljansen i gång. Universum har
följaktligen uppstått ur intet och återgår i tidens
fullbordan till nirvana.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free