Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sten Selander: Humanisten och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plötsligt får hon syn på det hon söker: en
av de små svarta spindlarna. Hon sveper
ned på honom i pilrak, obeveklig glidflykt,
hennes bakkropp kröker sig, och med en
djävulskt säker dolkstöt av den långa gadden
rakt in i ett nervcentrum har hon förlamat
honom: inte dödat, bara förlamat. Så släpar
hon bort honom, baklänges över stickor och
strån med envis målmedvetenhet, till en av
sina underjordiska kamrar, där hennes larver
så småningom ska äta upp honom levande.
Livet har vaknat, naturens oskuldsfulla,
drömmande liv, som skalderna talar så
vackert om. Och ju längre månaderna skrider
framåt, desto tydligare ska det visa inte bara
den blonda, barnsliga, utan också den
skrämmande och ohyggliga sidan av sitt
janusansikte. Fjärilslarver ska släpa sig fram med
en krälande gröt av parasiter i stället för
inälvor. Fågelungar ska svälta ihjäl, då höken
tagit modern. Sotsvamparnas sporangier ska
slå ut som svarta pestsår på sädesax och
starrstrån. Dödgrävarna ska fira perversa orgier
av kannibalism och självstympning i sina
likstinkande, mörka hålor. Överallt ska
meningslös grymhet och meningslöst lidande frodas
som en slemmig flora i stålsvart och
gulstrimmig purpur under de ljusa skyarna av
blomdoft, fjärilsvingar och svävande pollenkorn.
Jag tänker på allt detta, medan jag ligger
i solskenet och följer vägstekeln med ögonen.
Och jag undrar hur det kommer sig, att jag
inte känner mig upprörd av det jag ser, utan
att det snarare bereder mig en viss
förnimmelse av fascinerad tjusning och
upptäckarglädje. Kanske förklaringen inte är så
svårfunnen: den ligger kanhända helt enkelt i det
omätliga avstånd som skiljer mig från
vägsteklar och spindlar. Deras drama utspelas
på några meters håll och ändå i en värld,
mer avlägsen än Eldslandet eller Kina. Helt
försvinner väl aldrig denna känsla av
avstånd inför det som sker i naturen; men
ibland kan den bli mer påtaglig än eljest.
Man har suttit en stund och stirrat ner i en
vattengöls mikrokosm av snäckor och
vattenskalbaggar, husmaskar och algsnår, där den
gröna dagern är så mycket diffusare och
kyligare och livets pulsslag tycks röra sig
så mycket trögare än i vår värld av torr
soleld och rött blod; och med ens känns det
som om man glidit bort till någon punkt i
universum, lika fjärran och oss lika
främmande som Saturnus. Eller man lyfter på ett
stycke murket trä ute i skogen; och plötsligt
vimlar det av underligt, ljusskyggt liv där
nere. Kortvingar, gråsuggor och slingrande,
blankbruna tusenfotingar kilar undan till
något mörkt skrymsle, och endast
guldbaggarnas vita, krökta, kallmjuka larver ligger
kvar, dästa och orörliga. Är inte den ilning
av instinktivt äckel för allt detta, som rinner
genom ens nerver, en reaktion mot det alltför
väsensfrämmande, alltför ofattbara —— mot
det som flyr allt vi älskar, sol och luft och
ljus och värme, och älskar mörker och fukt
och förruttnelse och allt det andra som vi
flyr?
Och ändå är det väl, fast det vid första
ögonkastet kan synas som en paradox, just
därför att naturen är oss väsensfrämmande
och i viss mån ovidkommande, ett ändlöst det
utan beröring med vårt djupaste jag, som
den har så oändligt mycket att skänka oss.
Vad vi främst söker hos den är ju
vederkvickelse, för att bruka ett gammalt gott ord:
vederkvickelse genom passiv vila, då man
steker sig brun på en sandstrand eller ligger
på rygg i gröngräset och hör sommarbrisen
spela i trädkronorna, eller genom
anspänning på lek av kroppskrafter och
ursprungliga instinkter under skidfärder och
fjällvandringar. Men detta är inte allt; den som
i naturen bara ser terräng att ta sig fram
genom eller bara gröngräs att dåsa i får
aldrig ut det väsentligaste av sitt umgänge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
