Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - III. Den tredje ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
av sin egen stämma om han händelsevis
råkade tala till sin katt. Han förebrådde sig
själv för att han brutit den stora tystnaden.
Och han blev irriterad när katten såg upp
på honom och jamade svagt, jämrande. Han
såg hotfullt på den. Och katten förstod. Den
höll på att förvildas, lurade bland klipporna,
tog kanske fisk.
Men vad som plågade honom mest var när
något av fåren öppnade munnen och gav upp
sitt hesa, sträva bää. Han stirrade på det och
det tycktes honom motbjudande och
oformligt. Han började känna en häftig motvilja
för fåren.
Han ville bara höra havets sus och
sjöfåglarnas gälla skrin, skrin som tycktes nå
honom från en annan värld. Och bäst av allt
var den stora tystnaden.
Han ämnade göra sig fri från fåren när
båten kom. De var vana vid honom nu och
stod och glodde på honom med gulaktiga
eller färglösa ögon så närgånget att det
verkade föraktfullt. Det fanns ett drag av kylig
oanständighet hos dem. De var honom ytterst
motbjudande. Och när de med korta hopp
sprang ner från klipporna och deras klövar
smällde i, torrt och hårt, och den ulliga
svansen föll ner över deras breda bakar, fann
han dem outhärdliga, förnedrande.
Det vackra vädret var förbi och det regnade
dagen i ända. Han låg mycket på sin bädd,
lyssnade till vattnet som droppade från taket
ner i zinktunnorna och såg ut genom den
öppna dörren på regnet, de svarta klipporna,
det undanskymda havet. Nu fanns det gott
om måsar på ön: många sjöfåglar av alla
slag. Det var en helt annan levande värld.
Där var många slags fåglar som han aldrig
förr- sett. Han greps av sin gamla impuls,
att skicka efter en bok, för att lära känna
deras namn. Upptänd av sin forna passion,
att veta namnen på allt vad han såg, var han
till och med färdig att ro ut till postångaren.
Namnen på dessa fåglar! Han måste veta
deras namn, i annat fall kom han dem
inte nära, blev de inte riktigt levande för
honom.
Men denna önskan försvann och han bara
betraktade fåglarna då de flög eller gick
omkring honom, betraktade dem frånvarande,
utan åtskillnad. Allt hans intresse var borta.
Men där fanns en mås, en stor, vacker fågel,
som gick fram och tillbaka, fram och
tillbaka framför stugans öppna dörr som om den
haft något att uträtta där. Den var stor och
pärlgrå och i sin avrundning var den blank
och härlig som en pärla. Endast de hopfällda
vingarna hade svarta spetsfjädrar, och dessa
svarta fjädrar hade tre distinkta vita fläckar
som bildade ett mönster. Mannen på ön
undrade mycket över denna dekoration på
fågeln utifrån de fjärran, kalla haven. Och
medan måsen vandrade fram och tillbaka,
fram och tillbaka framför hyddan på sina
blekgula fötter, det blekgula näbbet med
dess böjda spets högt upplyft, med en
egendomlig, främmande stolthet, funderade
mannen över den. Fågeln förebådade något, den
hade en mening.
Så visade sig fågeln inte mer. Ön, som
varit full av sjöfåglar, flaxande vingar, sus
av vingar och höga, ödsliga skrin i rymden,
började bli övergiven igen. Inga fåglar satt
längre som levande ägg på klipporna och
gräsremsorna, vridande på sina huvud och
mera sällan lyftade till flykt framför hans
fötter. Inga fåglar sprang längre över
gräsmarken bland fåren och flög bort på låga
vingar. Flertalet av dem var borta. Men
några fanns kvar som alltid.
Dagarna blev kortare och världen blev
höstlig. En dag kom båten, dykande upp
helt plötsligt. För mannen på ön var det som
ett överfall. Det var en pina för honom att
tala med dessa män i deras vardagliga, grova
kläder. Den familjära atmosfären omkring
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
