Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Sven Löfgren: Ruster. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ruster
Tillsammans med den andra fortsatte jag
utåt. Vi talade inte, vi kände varandra alltför
väl. När vi nått fram till bränningen vände
vi ocfi simmade inåt. Vågorna spolade nu
över våra ryggar och buro oss framåt. Hon
vände ansiktet mot mig och stänkte vatten
med ena handen. Jag lade mig på rygg och
lät henne stänka över mitt ansikte. Då
simmade hon fram till mig, grep tag i mina
axlar och doppade mig under vattnet. Hon
tryckte mig djupt ner och höll mig mycket
länge, det blev obehagligt. Slutligen måste
jag gripa henne om livet för att komma loss.
Hon drogs under vattnet medan vi brottades,
och när vi nått ytan frustade vi båda vatten
innan vi kunde tala. Hon sträckte ut en hand
och försökte trycka ner mig på nytt, men jag
parerade greppet.
— Du, sade hon. Jag skulle vilja slå
dig.
— Gör det, sade jag. Du riskerar ju
ingenting annat än att jag doppar dig. Jag ska
inte hålla dig nere så länge.
Hon var nära inpå mig, och under den
gröna badmössan spejade hennes mörka ögon
vidöppna. Plötsligt slog hon till. Det var ett
slag som brände mot min kind, och innan
jag hunnit fatta mig var hon ett stycke på
väg in mot land. Nära bryggan upphann jag
henne och grep tag i hennes axlar.
Hon log när jag lät henne komma upp.
— Du kan alltså bli arg ändå.
Jag insåg att hon njöt av min vrede, njöt
av att känna mig kuvad.
— Misstag, sade jag. Det hör bara till
mina principer att aldrig lämna en
förolämpning ohämnad.
Hon knöt handen mot mig ett ögonblick,
vände sig om och simmade bort mot den plats
där hon hade sina kläder.
På bryggan sutto läkaren och flickan som
låtit sig räddas. En stund efter det jag kommit
reste hon sig och gick bort till sin kamrat.
Bakom oss låg Ruster, lugn, vilande, vaksam.
Han hade icke blivit oroad av våra lekar.
Medicinaren började tala om sin leda vid
den lilla staden. Han begärde ingenting annat
av mig än att jag skulle höra på, jag låg på
rygg, hörde böljornas skvalp och såg molnen
draga. Kanske begärde han endast att jag
skulle vara tyst och finnas i närheten.
Bryggan var varm under oss och havsvinden
kändes frisk, hans veklagan över det kalla
landet var litet inaktuell. Jag vände mig om
och betraktade genom en springa tången,
musslorna och krusningarna i sanden.
Flickorna ropade på oss och sade att det
började bli sent. De voro redan påklädda.
Medicinaren klädde på sig för att följa dem
hem, jag låg kvar. Uppifrån klitterna ropade
de något som jag inte hörde. Jag vinkade
med handen, de trampade sina cyklar i gång
och försvunno. Ruster kom fram, slickade
mig bakom örat och sträckte ut sig bredvid
mig. Solen stod lågt, snart skulle
kvällsbrisen komma och nattvinden från land ut
mot havet.
Jag lade min hand på Rusters nacke. Han
fattade det som ett tecken, såg på mig från
sidan, reste sig på bakbenen och skällde.
Medan jag sedan klädde på mig sprang han
och nosade på min cykel, sökte bland
klitterna, gläfsande. Tunn, violett solrök låg
utmed horisonten, havet glittrade, solen sänkte
sig, kvällen kom. Jag var utvilad efter badet
och full av kraft. Jag drog åt slipsen och
kände hur några sandkorn risslade ned
innanför skjortan, Ruster kom fram och manade
på mig. Hans röda päls var nästan torr, och
jag strök över den för att befria honom från
sand som fastnat där. Sedan gingo vi
tillsammans bort till min cykel. Han skällde
otåligt medan jag ledde den upp på vägen.
Vi startade norr ut, i riktning bort ifrån
staden. Innan jag hunnit trampa cykeln
i gång, hade Ruster fått ett försprång på
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
