Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Marcel Proust: En ung flickas bekännelse. Novell. Översättning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCEL PROUST
EN UNG FLICKAS
BEKÄNNELSE
Lustarna leda oss hit och dit. När deras timme förgått är intet
kvar utom tomhet och samvetskval. Glada gå vi ut, men komma sorgsna
åter och låta kvällens nöjen förmörka vår morgon. Den glädje lustarna
skänka smickrar i början själen, men sårar den till slut och dödar den.
("Kristi efterföljelse" I, 18.)
I.
Parmi l’oubli qu’on cherche aux fausses
allégresses,
Revient pius virginal à travers les ivresses,
Le doux parfum mélancolique du lilas.
(Henri de Régnier.)
Äntligen närmar sig befrielsens timme.
Visst var jag tafatt, jag sköt ju illa och det
var bara tur att kulan träffade. Visst hade
det varit bättre om döden blivit omedelbar,
men nu var det ju ändå omöjligt att dra ut
kulan, och hjärtattackerna ha redan börjat.
Det kan inte räcka länge till. Kanske i alla
fall en vecka, en hel vecka utan annan
sysselsättning än att försöka fatta hur det
fruktansvärda hände. Om jag inte vore så svag, om
jag hade krafter nog att stiga upp och resa
härifrån, skulle jag vilja dö i Oublis, i parken
där jag varit alla somrar ända fram till mitt
femtonde år. Ingen plats är rikare på minnen
av min mor. Den har fått en fläkt av henne,
därför att hon brukade vara där, och ännu
mera därför att hon är borta nu. För den
som älskar och saknar är den saknades
frånvaro mycket mer tydlig, påtaglig,
efterhängsen och ofrånkomlig än någonsin hennes
närvaro.
Min mor brukade följa mig till Oublis vid
slutet av april, reste sedan igen efter två
dagars tid, hälsade på mig i mitten av maj
och hämtade mig till slut den sista veckan
i juni. Det gjorde mig på en gång så glad
och så sorgsen att hon kom och reste igen
så fort. Under de två korta dagarna
överhopade hon mig med de ömhetsbevis hon
vanligen var mycket sparsam på för att
härda mig och stilla min sjukliga känslighet.
I Oublis brukade hon varje kväll komma och
säga mig god natt sedan jag lagt mig, en
gammal vana som hon längesedan lagt bort.
Jag blev för glad då hon kom och för ledsen
då hon gick. Jag kunde inte somna bara
därför att jag hela tiden måste ropa på henne
och be henne säga god natt en gång till. Jag
gjorde det ända tills jag inte vågade längre
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
