Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - S. B.: Två äventyrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Två äventyrare
Harald Westin: Tjugu års djungel-
och tropikliv. Bonniers. 9: 50.
Edgar P. Andersson: 40 graders
resfeber. Bonniers. 7: 50.
Harald Westin och Edgar P. Andersson ha
drivits genom sina irrande och våldsamma liv
av samma brinnande äventyrslust. Men äro
eljest starkt skilda typer. Man skulle kunna
uttrycka det så, att den ene är en positiv
äventyrare, den andre en negativ.
Harald Westin är den positive, hans liv
är pioniärens, hans plats vid kulturens
utposter. Var som helst på jorden där
människan kämpar som hårdast mot vildmarken,
där vill han vara med. Vara med och kämpa
och segra och bygga upp. Få utlopp för sin
lust efter sällsamheter och farligheter och
samtidigt uträtta något. Av födsel är han
smålänning, till yrket ingenjör, väg- och
vattenbyggare. Han har varit vaquero på
argentinska pampan. Han har varit med om
det gigantiska kanalbygget i Panama. Han
har tillbragt två och ett halvt år vid ett
järnvägsbygge i Måtto Grossos djup, i Brasiliens
oländigaste vildmarker. Han har arbetat vid
Kap—Kairo järnvägen i Sydafrika. Han har
varit sockerrörsodlare på Kuba. Han har
deltagit i en straffexpedition efter
huvudskallejägare på Filippinerna. För närvarande är
han sin egen, på Jamaica. Driver en
bananodling i förening med mejeri och
kaffeplan-tage. Massor av vilda äventyr har han
upplevt. Och genomlevt. Till en del tack vare
tur förstås. Men mest tydligen tack vare mod
och handlingskraft, ett klart huvud på en
stark kropp. Vilket utan svårighet kan utläsas
mellan raderna överallt i hans bok.
Han har mycket att berätta. Och han
berättar utmärkt, friskt och sakligt och roligt,
utan skryt och många ord. Han är en road
och noggrann iakttagare, man får veta en hel
del om hur livet leves litet varstans på
jorden. Mest talar han om Brasilien. Vad
han har att berätta om vild natur och
primitiva folk i Sydamerikas inre, där han och
hans kamrater på långa sträckor varit de
första vita männen, är av mer än vanligt
intresse. Och det är några ovanligt ståtliga
skildringar han ger av sina många och
farliga jakter, främst på leoparden, som han
anser vara det förnämsta högvilt en jägare
kan möta.
Det intryck han gör är sympatiskt, en rapp
och bra karl. Det är tjugusju år sedan han
utvandrade. Han har varit i Sverige sedan
dess och han kommer säkert igen, men aldrig
för att bosätta sig. Tropikerna ha tagit
honom. "A tropical tramp" kallar han sig
själv. Och "tramp" må vara, men
"beach-comber" lär han aldrig bli. Hans liv är
verksamhet, inte dagdriveri. Han är, för att
citera Ludvig Nordströms ord om en annan
svensk pioniär, William Kopsen: "en av
dessa svenskar ute runt jordklotet, som äro
Sveriges osynliga kolonier, ty de ha tillfört
och tillföra dagligen och stundligen det
svenska namnet kraft och styrka".
Edgar P. Andersson är den negative
äventyraren. Alla hans upplevelser leda till intet,
annat än sorg och bedrövelse för honom
själv. Han är rotlös och rolös, kastar sig
utan betänkande ut i de hårdaste äventyr för
att döva sin eviga längtan. I åratal lever han
under de mest nervslitande förhållanden,
vantrivs i dem, söker sig fri från dem och
uppsöker dem igen. Hjälplöst driven av sin oro.
Våldsamma sensationer kräver han, det är
hans livsluft.
Sina föräldrar har han aldrig känt. Han
uppfostrades på ett barnhem. Kom till sjöss,
blev rånad in på bara kroppen i Sfax’
arabkvarter och minsprängd i Engelska kanalen.
Mönstrade av under första krigsåret. Bytte
i Paris kläder och papper med en engelsk
desertör för att rädda honom från
arkebuse-ring. Råkade själv illa ut, kom i fängelse
som spion. Blev enrollerad som frivillig i
franska armén. Efter två år som frontsoldat
och flera gånger sårad blev han utklassad
som kronvrak. Reste omkring en tid i Europa
och Afrika, tog värvning i engelska armén
och tjänade där till krigets slut. Blev sjöman
och luffare. Blev främlingslegionär.
Tjänstgjorde i Marocko, först de ordinarie fem
åren och sedan ett extra år då han inte visste
någon annanstans att ta vägen. Korn hem,
vantrivdes, gav sig av som pilgrim mot
Mecka, men kom inte längre än till Spanien.
Irrade en tid omkring i hamnstäderna, for
hem igen för att omedelbart tillsammans med
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
