Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Fredrik Böök: Tragedien på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fredrik böök
icke något högre. Men guvernören svarade
skadeglatt, att grevinnan Sofia Tolstoj
skriftligen anhållit om att gendarmerna skulle
stanna kvar. Hon var rädd för musjikerna,
och hon gillade icke att de fällde ekar i
parken eller tömde fiskdammarna; och till
Leo Tolstojs känslor tog hon ingen hänsyn.
Den förbittrade, långt utdragna kampen
gällde framför allt Leo Tolstojs litterära
kvarlåtenskap, hans skrifter och hans
outgivna dagböcker. Han hade, för att icke
hustrun skulle kunna sätta sig i besittning av
dem och tillintetgöra vad hon ogillade, bragt
dem i säkerhet hos sin beundrande lärjunge
Tjerskov; och grevinnan Sofia, som hatade
och avskydde denne tolstoj an över allt på
jorden, ansträngde sig till det yttersta för att
få dagböckerna tillbaka. Hon pinades i allra
högsta grad av tanken på att hon inför
eftervärlden skulle komma att stå i ett
ofördelaktigt ljus, att hon blivit trängd ut ur makens
förtroende, att dagböckerna säkerligen
innehölle kritiska anmärkningar mot henne,
ofördelaktiga skildringar av hennes uppträdande.
Man kan utan svårighet förstå hennes känslor.
Hennes belägenhet var fruktansvärd. Den
man som hon ägnat hela sitt liv, åt vilken
hon fött tretton barn, som hon älskade och
beundrade, försökte nu medvetet och
konsekvent att isolera sig från henne och omgav
sig med förtrogna, vilka voro hennes fiender.
Att skiljemuren mellan henne och hennes
make var av opersonligt slag, att den
utgjordes av något andligt, en världsåskådning,
en metafysisk princip, kunde hon tydligen
icke förstå, och det beredde henne därför
ingen tröst. Hennes själstillstånd blev
alltmera upprivet, och hennes handlingar
alltmer obehärskade och dåraktiga. "Du har
inget medlidande, du har ett hjärta av sten,
du älskar ingen annan än Tjerskov", så hörde
Alexandra henne skrika, då maken kom till
hennes sjukläger för att trösta henne. "Jag
skall döda mig själv, det skall du få se, jag
skall ta gift." Dessa hotelser satte hon mer
än en gång i verket; Leo Tolstoj fann henne
en gång bakom en bokhylla i biblioteket med
en opieflaska i handen, och den oktoberdag
år 1910, då hennes make till slut flydde från
Jasnaja Poljana, kastade hon sig i dammen
i parken, men räddades. Huruvida hon kunde
betecknas som sinnessjuk eller ej är icke så
lätt att avgöra; några läkare talade om
paranoia, andra om hysteri. Hennes ofta
upprepade självmordsförsök voro väl knappast
så allvarligt menade, ty de företogos icke i
hemlighet, och de hade alltid bestämda
praktiska syften.
Men det hindrar icke, att hon var en djupt
beklagansvärd människa. Leo Tolstoj visade
henne visserligen ett gränslöst tålamod, och
han bekämpade henne endast med kärlek —
så föllo hans egna ord. Detta skenbart
barmhärtiga vapen kan emellertid skära genom
märg och ben, när viljan, som lyfter vapnet,
är så järnhård som Tolstojs. Redan den
8 juli 1897 hade Tolstoj skrivit henne ett
brev, som dock aldrig blev avsänt, eftersom
han den gången likväl icke förmådde sätta
sin plan i verket. Det lydde så:
"Jag har länge pinats av den bristande
överensstämmelsen mellan mitt liv och min
tro. Att tvinga er alla till att förändra ert
levnadssätt, era vanor, som jag själv i första
rummet vant er vid, det är jag icke i stånd
till; jag har likaledes känt mig ur stånd,
hitintills, att gå bort och lämna er. Jag
menade, att jag genom att göra så skulle
beröva barnen, medan de ännu voro unga, det
inflytande, hur ringa det än må vara, vilket
jag kunde öva på dem, och att det skulle
förorsaka er alla smärta. Men jag kan icke
längre fortsätta att leva som jag levat i sexton
år, emellanåt kämpande mot er och
irriterande er, dessemellan dukande under för de
familjelivets frestelser vilka alltid omge mig;
och jag har nu beslutat att sätta i verket vad
jag länge önskat — att gå bort. Först och
främst därför att detta liv mer och mer har
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
