Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 41 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: Pär Lagerkvists ”Bödeln”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pär Lagerkvists
"Bödeln"

Pär Lagerkvist: Bödeln. Bonniers 1933.

3: 75.

Pär Lagerkvists nya bok sönderfaller i två
delar. Den första spelar på en medeltida
värdshuslokal, den senare på en modern
jazzrestaurang. Meningen med arrangemanget är
uppenbarligen att visa den stora
överensstämmelsen mellan de två scenernas grymma
och omänskliga barbari i uppfattnings- och
handlingssätt.

Första avsnittet står konstnärligt högst. Det
kan ifrågasättas, om Lagerkvist som
prosaskildrare någonsin tidigare nått så högt som
i denna storartat givna interiör, som
tydligen är frukten av intensiva kulturhistoriska
studier, och som till sin teknik påminner om
Strindbergs, samtidigt starkt subjektiva och
kulturhistoriskt laddade, historiska noveller.
Omkring bödeln i sin blodröda dräkt
grupperar sig ett supande och skrävlande följe,
som i sin bullrande konversation
demonstrerar den ena sidan efter den andra av en
primitiv tids skrockfulla och magiska
uppfattningssätt. I tunnan ligger ett "tjuvafinger"
från galgbacken för att ge must åt ölet, och
detta faktum kommenteras redan från
början av en snedmynt skoflickargubbe med en
typiskt magisk betraktelse: "Det är
förunderligt med allt som kommer från det hållet.
Vad det har för en märkelig makt." Belysande
belägg anföras i saftig mängd. Samtalet
kommer så in på människor som är "hårda" —
bödeln är en av dem som "har makter i sig".
Berättelsen samlar sig till en hel novell, som
är ett litet avslutat mästerverk. Och åter
börjar samtalet, i vilket nu också några
inträdande skökor ingriper med realistiska inlägg
— falskspel blir en ny ingrediens i samtalet,
som blir alltmer förvirrat. I alrunans magiska
och hemska tecken slutar denna del av
berättelsen. Och "bödeln satt där orörlig,
stirrade tung och tidlös framför sig ut i dunklet".

PÄR LAGERKVIST

Det andra avsnittet sätter oförmedlat och
utan övergång in. Det är en lika kuslig
modern jazzscen. Bödeln sitter fortfarande som
stum åskådare, föremål för kvinnornas
lystnad och männens beundran. Han hälsas med
heil-rop, vilket ger en föreställning om, åt
vilket håll satiren är riktad. Ur
konversationen höras spridda fragment: "Tvärtom, min
herre! Våldet är den högsta yttringen av
mänsklighetens inte bara fysiska utan även
andliga krafter ..." — "Vi kommer att sätta
som ett oavvisligt krav att alla oliktänkande
kastreras..." — "Klasser! Det finns inga
klasser längre! Det är just det som är det
storslagna och märkliga i vad som hänt! Det
finns bara de som tänker som vi och en del
som sitter inne och just håller på att läras
tänka som vi. Och de som blir över av dem
kommer med ali säkerhet att ha lärt sig
det..." —■ "Man kan inte begära, att vårt
folk ska dyrka en gud, som också används
av andra, mindervärdiga raser. Vårt folk är
mycket religiöst, men det fordrar en gud
för sig själv..." — "En skyttegrav är det
enda ställe, där en anständig karl kan
trivas . .."

Två män träda in och hälsas med ropen:
"Hell, mördarna!" Deras samtal är av samma
art: "Ja, hade man vetat, att det skulle bli
så besvärligt att va mördare, tror jag aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>