Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Johannes Edfelt: Romain Rolland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMAIN ROLLAND
hjältar, som vunnit seger genom sin tanke
eller sin kraft. Jag kallar endast dem hjältar,
som voro stora i sitt hjärta."
Hjälten i Rollands chef-d’æuvre har också
i allt väsentligt lånat drag av den heros,
Rolland ägnat sin djupaste beundran: Beethoven.
Hela Rollands typ är utpräglat auditiv, och
att hans själstillstånd som författare närmast
är att jämföra med musikerns, står utom allt
tvivel. Det kan vara en styrka. Det kan också
vara en svaghet. Det vore en uppgift för en
stildiagnostiker att utreda i vad mån
fraseringen och kompositionen i "Jean-Christophe’*
är beroende av och står i samband med en
rent musikalisk, en symfonisk teknik.
I den klassiska musiken har Rolland funnit
de renaste uttrycken för den kamp, som evigt
är människans, och som i enkla och
lättfattliga symboler kan uttryckas så: kampen
mellan ljus och mörker, mellan negativa och
livs-befrämjande makter. Vad hans "livstro" i
grund och botten är, är inte lätt att säga,
ty den saknar kontur och relief. Så mycket
torde vara visst, att den inte är oberoende av
Nietzsche och att den också är befryndad med
den åskådning Bergson framfört i
"Revolution créatrice". Renast har han gestaltat den i
utvecklingsromanen "Jean-Christophe", denna
Eroica i ord, som konstverk så ojämnt, som
förkunnelse så avväpnande i sin lidelsefulla
glöd och sin aldrig slappnande intensitet. Att
han som gestaltskapande konstnär inte lyckats
i väsentliga partier av "L’åme enchantée"
— där exaltationen hotar att förrycka alla
proportioner — är sedan en sak för sig;
och att han komplett misslyckats i "Colas
Breugnon", denna i sin krystat pantagruelska
uppsluppenhet djupt nedslående bok, får man
ta med ro: det vore en orimlig begäran, att
en patetiker i en handvändning skulle
förvandlas till humorist.
Vad hans innersta patos gäller, därom har
han lämnat besked också på andra områden
än den heroiska biografiens eller den
retoriskt-lyriska romanens. Gentemot den tongivande
rart-pour-1’art-principen, gentemot esoterisk
esteticism och preciös cenakelkult satte han
tidigt som mål en demokratisk konst.
Dramatik för folket var hans lösen i programskriften
"Le théåtre du peuple". Den sanna
definitionen på dramat är för honom inte
"handling" i inskränkt mening, utan kampen, den
tragiska konflikten mellan eviga idéer.
Konstens uppgift är etisk-social: upplysning och
energi är vad teatern i första hand skall
tillföra folket. Sina reformatoriska idéer
förverkligade han i de dramer, han under årens lopp
skrivit för denna folkteater in spe. Hur
experimentet utfallit ur scenteknisk synpunkt, därom
må den initierade döma: såväl i cyklerna
"Les tragédies de la foi" och "Théätre de la
révolution" som i "Le jeu de 1’arnour et de
la mort" lever i varje fall den kampens och
offerviljans ande, som för Rolland är
rättesnöre och skönt exempel.
III.
Man är emellertid långtifrån färdig med
denne man i och med att man fixerat hans
ställning som skönlitterär författare, och visst
är, att han inte själv i första hand skulle vilja
bli betraktad som belletrist. Rolland, som
tidigt valde den heroiska attityden, i tillvaron
såg en evig dynamisk process, föraktade det
idylliska och statiska, skulle knappast kunnat
finna det förenligt med sina djupaste
intentioner att intaga en passiv hållning till tidens
brännande problem och konflikter. Det är väl
heller inte för mycket sagt, att han verkligen
varit ett jäsämne i sin tids Europa. Att vara
en "god europé" har alltid varit hans strävan.
Där är kärnan i hans gärning, och mer än
mången annan har han bidragit till att rasera
de murar, som i nationell självtillräcklighet
rests av det Frankrike, som Bjørnson en gång
8. — B. L. M. 1936.
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
