Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 100 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Johannes Edfelt: Romain Rolland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ROMAIN ROLLAND 1915

I den del av "Jean-Christophe", där
Rolland samlar sig till sin beskaste vidräkning
med sin ungdoms andliga ledare — "La foire
sur la place" — riktas udden med särskild
skärpa mot Renan. Det må vara tillåtet att ta
denna filippik cum granö salis — det är alltid
nyttigt att så nyttja en författare som
Rolland —: ofrånkomligt är likväl att denna
vidräkning i ali sin intransigens rymmer något
för föremålet graverande och meddelar något
karakteristiskt och för epoken väsentligt:

"Renan", heter det, "hade lärt sina
förvekligade samtida, hur föga elegant det i själva
verket var, att förfäkta något utan att strax
åter förneka det eller åtminstone dra det i
tvivelsmål. Han tillhörde dem, om vilka den
helige Paulus säger, att deras tal alltid är:
ja, ja — och sedan: nej, nej. Hela eliten
i Frankrike hade intagits för detta tvetungade
credo. Den andliga trögheten och
karaktärssvagheten hade därvid fallit på deras lott.
Man sade inte mera om ett verk, att det var

bra eller dåligt, sant eller falskt, klokt eller
dumt. Man sade: ’Det torde kunna vara . . .
Det vore inte omöjligt. . . Jag vet inte, men ...
Jag tvår mina händer .. ."’

II.

Med en sådan bakgrund för ögonen är det
inte svårt att förstå den unge Romain Rollands
revolt — liksom man ur en liknande synvinkel
har att se sinsemellan så olikartade litterära
personligheter som Barrès, Claudel, Péguy
och deras utveckling. Två faktorer ha framom
andra varit djupt bestämmande för Rollands
andliga islossning och allmänna orientering:
den ena är Tolstoj; den andra är musiken. Åt
båda har han som bekant rest monument. Vad
Tolstoj betytt för honom och för många i hans
generation är med ali tydlighet omvittnat i
hans bok om den ryske mästaren, där det
heter, att "han var det renaste ljus som
upplyste vår ungdom, den tröstande stjärnan i
sekelslutets skymning". "För vår generation
blev Tolstoj vad Werther var för
sjuttonhundratalets ungdom."

Sin djupaste kärlek och sina bästa krafter
har han ägnat musiken. Det är också
naturligt för en man av hans skaplynne, att den
heroiska musiken, främst Beethovens musik,
därvid skall framstå som den högsta
manifestation mänsklig ande överhuvudtaget varit
mäktig. Musiken blir för Rolland en källa till
kraft och förnyelse, och aldrig tröttnar han
att understryka dess etiska uppgift. I en
för Rollands konstuppfattning kännetecknande
deklaration heter det sålunda i "Vie de
Beethoven":

"Det gamla Europa domnar bort i en
tryckande och förskämd atmosfär. En
materialism, som saknar höghet, tynger på tanken och
binder regeringars och individers
handlingskraft. Världen håller på att kvävas i sin
försiktiga och lumpna egoism. Må vi ånyo öppna
fönstren och släppa in frisk luft. Må vi andas
in hjältarnas anda . . . Jag kallar icke dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>