Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 105 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Ronald Fangen: Brev från Norge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glömlig företeelse, den märkligaste här i
Norden i hela den moderna bokhandelns historia.

Somliga förklarar publikens hållning så, att
den är trött på sexualitet, psykoanalys, social
propaganda i skomakarrealistisk form. Den
söker i litteraturen en kort stunds flykt undan
samtiden, alla dess gärningar och hela dess
väsen. Den söker romantik.

Det är trist, om det är sant, men jag kan
inte riktigt tro det. Det stämmer illa med
många andra drag, som belyser modern
mentalitet och "smak". Sinne för romantik,
längtan till verklighetsflykt finns nog i viss mån
i alla generationer, och det är säkert
ingenting speciellt karakteristiskt för vår. Är
publiken trött, då är den det inte på verkligheten
utan på en programmatisk, trång och instängd
verklighetsskildring.

Gulbranssen har i Sverige blivit föremål
för mycken strid. Jag skall inte lägga mig
i den. Jag förstår egentligen inte, att det är
så mycket att strida om. Det skulle väl inte
vara så svårt att enas om att "Ingen vei går
utenom" under inga omständigheter är en
betydande bok. Den är enkel, rentav grov
i psykologien, den är melodramatisk till den
grad, att skildringens konstnärliga
sannolikhet ofta förflyktigas, den är vulgärt skriven
och har partier som är rent olidliga att läsa
på grund av deras falska patos.

TRYGVE GULBRANSSEN

Å andra sidan skulle det vara meningslöst
att förneka, att Gulbranssen har talang och
ett bra ämne. Hans naturkänsla är frisk och
stark. Och hur mycket han än förstör
skildringen av sina gestalter med grova, komiskt
hjältedyrkande drag, så finns det i alla fall
realiteter kvar. Jag bryr mig inte mycket om
Gammel-Dag och hans filosofiska funderingar,
men det är någonting mycket övertygande
riktigt och sant i skildringen av förhållandet
mellan Unge-Dag och hans hustru med det
utsökta namnet Adelheid. Unge-Dag inbillar
jag mig ha sett ganska ofta, inte precis så
vacker och storslagen som i boken, överhuvud
inte så olycksaligt melodramatisk men lika
skygg och inbunden, lika känslig och lika
trotsig. Det är god och riktig psykologi, att
hans och Adelheids äktenskap ordnar sig
någorlunda, så snart de får tala ut om det
elementära i deras inbördes förhållande. Hela
detta avsnitt av boken är levande och friskt
skildrat. Och det har giltighet för alla
generationer, eftersom instängdhet i tragisk stolthet
och ofruktbar förtvivlan ständigt är ett tragiskt
problem — inte minst för norska bönder.

Det skall bli spännande att se, vad
Gulbranssen nästa gång kommer med. Blir han av
med sina värsta olater, har han möjligheter
att bli en folklig författare av god kvalitet.

2.

När man nu övergår till att tala om en
annan norsk romantrilogi, nämligen Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>