Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Ny lyrik - Anna Lenah Elgström: En kritiker som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Gunnar Hasselgren söker i dikter, där alla
konturer förtona i ett dis, ge uttryck för något
slags "livstro", i släkt med Erik Blombergs
förkunnelse i "Jorden". Den tungsinta
monologen har en viss dov intensitet, som inte
förfelar att göra intryck; de teckningar, varmed
konstnären illustrerar sin text, kongruera med
den lyriska formen. Johannes Edfelt
En kritiker som diktare
HARALD SCHILLER: Dikter om kärleken
och döden. Wahlström &
Widstrand. 4: 25.
Redan titeln på Harald Schillers år 1929
utkomna genombrottsbok, essaysamlingen
"Diktare och idealister" visade att här fanns en
personlighet, självständigt opåverkad av litterära
modeklichéer. Ty vad kunde då (det är så
ännu!) vara mera misstänkt naivt än att ta
idealism på allvar? Men här kom en ung man
och drog fram sådana idealistiska blådårar
som Ellen Key och Johannes Jørgensen eller
sådana underskattade och glömda
författarpersonligheter som Hilma Angered Strandberg
— ingendera av något som helst
aktualitetsvärde! Här kom en ung kritiker vilken
nalkades diktverken med ömhet och strävan att
förstå och visa för andra dess helgjutenhet
och integritet!
Han har oberörd av ovanligheten i denna
attityd sedan dess fortsatt sin alltmer brett
verkande bana dels som kritiker i en stor
daglig tidning, dels som en popularisator av
gestalter och händelser från
sjutton—nittonhundratalens svenska kultur- och
personhistoria samt sist men icke minst genom ett
vägande konsthistoriskt skriftställarskap. Så
småningom har hans alstring präglats av en
allt starkare kärlek till och förståelse av
svensk kulturtradition, gammalt svenskt liv.
Hans ömhet för det gömda och glömda har
måhända ibland fått honom att överskatta
vissa av sina objekt, men å andra sidan har
samma förmåga av intim psykologisk inlevelse
och öm humanitet alstrat verk lysande av den
fina människo- och konstkännedom, varpå till
exempel John Bauerboken är ett prov.
Med sina nyligen utkomna "Dikter om
kärleken och döden" låter Schiller oss så att säga
blicka in i sin personlighets verkstad och se de
faktorer i fritt spel, vilka tillsammans bilda
det helt av gossaktig frimodighet, rask, litet
frän stridbarhet och vemodig ömhet som
utmärker hans litterära och mänskliga gestalt.
Hans diktbok är en personlig bikt och den
har en sådans fel och förtjänster. Det finns
saker i den, där känslans djup icke
genomglödgat formen utan uttrycket blivit slappt och
matt. Men å andra sidan har den en sådan
boks vackra ärlighet — en stor omedelbarhet,
som gör att det känns som rörde man vid —
icke ett alster av penna och bläck utan vid
levande blod och kött. Framför allt ger
människans och diktarens förtroenden till läsaren
oss klaven till kritikerns hela inställning till
livet och dikten.
I Schillers diktvärld är det framför allt
känslan av döden som dominerar, dess
högtidliga skugga över allt, vilken beklär livet med
den värdighet han känner att även dess minsta
och vardagligaste yttringar ha. För honom
äro icke heller de döda döda och borta. En
sådan liten dikt som den innerliga och vackra
strofen av de många han diktat till sin mor
talar om att de dödas dag för honom är —
alla dagar:
På de dödas dag.
II.
Om skyn delade sig
och du komme till mig, mor,
skulle jag ej spörja dig om något.
Jag skulle bara hålla dina händer
hårt, hårt i mina
och känna att vi åter vore ett.
Även kärleken mellan man och kvinna
genomskimras i hans dikter av det högtidliga
ljusdunkel dödens närvaro bakom allt skänker.
För honom är erotiken sannerligen inte blott
den fysiologiska process, våra primitivister så
envetet förhärliga, där lustan är evig och bara
föremålen växla. Det är i stället till livs- och
dödskamraten diktaren riktar sina
kärleksvisor. I själva tillvarons högspänning skönjer
han ständigt, klarare ju hetare pulsen är, det
eviga varandets böljegång i djupet av
sällsam förintelse. Kanske har han inte
någonstädes i sin bok gett denna känsla ett så
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
