Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det visade sig synnerligen svårt att utpeka
skillnaden mellan patienter och personal,
filmförevisningar av allra neutralaste slag med en
häst eller hund som hjälte och predikningar
av den mest utstuderat meningslösa art. De
var fullständigt omhändertagna och lämnades
aldrig åt sig själva, de levde som i en
barnkammare, skyddade för världens faror och
besvärligheter. Det var nästan som om de
återvänt till moderlivet och det fanns en viss
fara för att de aldrig mer skulle vilja lämna
denna trygga tillflyktsort.
Seabrook rannsakar sig själv och anser att
han blivit alkoholist av fruktan för livet. Han
säger sig alltid ha varit rädd att inte duga
till något, en fruktan som de flesta människor
bär på i mer eller mindre hög grad. Hans
resor och kringflackande har varit en flykt
undan misslyckandet; hans biografi är full av
flyktinslag. Tjuguettårig flyr han från en
tidningsredaktion i Georgia och blir vagabond
i Sydeuropa, återvänder och går sedan ut
i kriget, blir lantbrukare men lämnar sin jord
efter första sådden, får en god anställning
i New York men flyr med en arab till
Arabiens öknar — "jag har aldrig varit annat
än en förfärad människa, ständigt på flykt —
undan någonting". Och som författare fruktar
han det litterära misslyckandet, han lider av
sin bristande konstnärliga begåvning och
klagar över sin "enkla tidningsmannaprosa", han
som beundrar Joyce och anser att "’Ulysses’
kommer att stå sig som granit när det mesta
av den populära så kallade litteraturen är
ratad som värdelöst skräp". Detta misslyckande
kan han bara fly undan på ett sätt: genom
alkoholen, genom att glömma allt och föröda
sig själv. Han inser också vari det mest
kritiska momentet består för honom när det
gäller alkoholismens övervinnande: det är när
han börjar det litterära arbetet igen och grips
av misströstan. Han är förutseende nog att låta
denna kris utspelas medan han ännu är kvar
i interneringen.
När han slutar boken har han varit utanför
anstalten i över ett halvår, han känner inget
begär efter sprit, han kan dricka ett glas och
stanna vid det, han är botad. Kommer det att
vara? frågar han sig själv. Det beror på om
han kan förmå sig att i fortsättningen inte fly
undan sig själv, att uthärda sin begränsning,
att göra sitt bästa utan att kunna nå det högsta,
det eftersträvade. Han fördömer inte spriten.
"Viskyn är en gudagåva — farlig som elden
och andra himmelska gåvor", säger han. Han
har blott missbrukat den, använt den som ett
gift för att döda medvetandet.
Hans bok är strålande uppriktig och
mänsklig, den är klok och siktar till de rätta
sammanhangen. Den fylliga och ytterst levande
skildringen av medpatienterna och deras
livsföring i den egendomliga omgivningen bör
slutligen särskilt framhållas.
Artur Lundkvist
Folkpsykologiska studier
FREDRIK BORELIUS: Där forntiden lever.
Tornedalsstudier. Lindblads. 3: 75.
Angående Fredrik Borelius’ person kan man
av hans bok utläsa dels att han har ett
särdeles gott huvud, som inrymmer betydande
mängder av både lärdom och erfarenheter,
dels att han är född och uppfödd i Dalarna
och har tillbragt tydligen ganska många år
i Tornedalen, som lärare vid Matarengi
folkhögskola.
Boken är sådan att man bara har att tacka
och vara glad. Den hör till det allra bästa
i sin genre.
Det är en serie folkpsykologiska studier
från Tornedalen — resultatet av mångåriga
intelligenta iakttagelser, i en mycket
lättillgänglig och angenäm form serverat. En
vägande bok, fri från tyngd.
Huvudämnet för Borelius’ studier är
gammaldags svenska bönders sed och
föreställningsvärld, som han kommit inpå livet först
under sin barndom i Dalarna och senare
i nordligaste Sveriges skogstrakter, där
utpräglat gammaldags livsformer hållit sig kvar
längre än någon annanstans i landet. Sitt mest
givande studiefält har han funnit i Tornedalens
så kallade avsidesbyar, det vill säga de små
skogsbyar, vilkas enda förbindelse med
yttervärlden är milslånga gångstigar över berg och
myrar och där livet följaktligen än i denna dag
är praktiskt taget alldeles oberört av modern
kultur. Där finns möjligen en och annan
järnspis, som körts upp på vinterföret, det är allt.
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
