Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA B R0WALL1 U S
görelse. Om bara inte denna tanke funnits,
skulle hon varit fullkomligt nöjd.
Denna kväll kom han oupphörligt i hennes
tankar, hon lyssnade efter steg, undrade om
hon låst och lagt på säkerhetskedjan och
såg oupphörligt på den stora schäfern, som
vilade vid hennes fötter. Då det knackade
på dörren, tänkte hon genast: "Det är han"
och förnam endast hjärtats bloddunk. Hon
blev så rädd, att hon först inte kunde röra
sig. Till sist gick hon fram till innerdörrens
ruta, pressade ögat mot ett litet titthål i
papperet, som var klistrat på rutan, och såg
utanför tamburdörrens fönster silhuetten av
en man, som stod där ute i månljuset. Hon
kände genast igen honom och tyckte, att
han hade bössan med sig också. Varför kom
han? Vad ville han? Nu bultade han igen,
men hon vågade inte öppna. Schäfern, som låg
på golvet, höjde långsamt huvudet, spetsade
öronen, drog upp överläppens hud, så att
den rynkades på ett farligt och olycksbådande
sätt.
"Hunden", tänkte hon. "Jag har hunden."
Så gick hon raskt upp på vinden, tätt följd
av hunden, som morrade sakta och dovt,
öppnade fönstret ovanför verandataket och ropade
ut i mörkret:
— Vem är det?
— Det är jag, hörde hon honom svara.
Öppna du, jag är inte farlig. Men hon
tyckte sig höra en hes, farlig klang i hans
stämma.
— Det är slut oss emellan, hör du det!
ropade hon.
Skogvaktaren kände vreden växa, när han
hörde hennes röst.
— Jaså, du vågar inte ens öppna för mig,
skrek han. Innan hon visste ordet av, hade han
klättrat uppför verandastolpen och svängde
sig upp på taket.
— Buss, Frej, buss, nästan skrek hon. I
detsamma flög det väldiga djuret som en blixt
förbi henne genom fönstret och kastade sig
över mannen med en sådan kraft, att bägge
rullade runt på det platta, breda taket. Hon
såg dem omslingra varandra, hörde mannens
tunga andetag och hundens flåsanden, såg
blixtrandet av en kniv och något, som hastigt
rullade nerför taket och med en duns föll
till marken. Då skrek hon till och föll
avsvimmad till golvet. Men skogvaktaren nästan
sprang därifrån, ännu med kniven i handen,
armen blödande och sönderbiten och kläderna
i trasor.
— Hon bussade hunden på mej, mumlade
han oupphörligt. Tänk, att det gjorde hon.
Han grät först av ilska och sedan av
förtvivlan och förödmjukelse. Han kände sig
fullkomligt förkrossad. Hur han kommit hem
visste han knappast själv efteråt.
En dag på hösten stadde han sig
hushållerska, ty han tålde inte höra den förras
andliga sånger. Den nya var en äldre flicka,
som varit med om litet av varje och hade
dåligt anseende. Men folk tyckte, att de
passade gott tillsammans, och någon bättre flicka
ville knappast flytta till honom. Så småningom
blev han ganska populär bland bönderna. Den
första skadeglädjen efterträddes av
beklagandets överseende mildhet. Han hade ju
misslyckats. Vad var mera att säga om saken?
Man sade:
— Hon var allt ett konstigt fruntimmer,
den där Elida. Skogvaktaren menade i alla
fall allvar med henne. Han är för resten
hygglig numera. Hygglig och gemen. En kan
gå ut och knäppa sej en råbock eller en
tjäder alldeles utanför fönsterruta ve
skog-vaktarstuga, men han hör ingenting. Di säger,
att han och hushållerska super i kapp, men
dä ä fäll lögn som så mycket annat.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
