Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Ny lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
BENGT E. NYSTRÖM: Under Vår Herres himmel. Diakonistyrelsen. 3:—.
ALBERT HENNING: September. Norstedts. 3:50.
Svenska poeter mogna sent. Bengt E.
Nyströms lyrik, från början anemisk, sval
och kavaljersmässig, har med åren fått en
bröstklang, en vidd och fyllighet, som endast
ålder och erfarenhet förmå ge. Hans senast
utgivna samling, som fått den betecknande
titeln "Under Vår Herres himmel", är ett
vackert vittnesbörd om en prövad mans sent
vunna harmoni. I denna poesi har vånda och
ångest upplösts, motsättningar fallit bort,
dualism blivit till enhet. Denna process har
skett i religionens tecken. Många av denna
diktsamlings strofer tala om en kristens
förtröstan, förvissning och tro. En dikt som
"Morgonandakt" är härvidlag representativ:
Jag hör dina lugna andetag,
jag känner ditt hjärta slå.
Därute på gatan började nyss
de första stegen gå.
Nu vaknar staden, vår egen stad,
med sjungande motordån.
Stilla dig, hjärta, ingenting ont
kommer därutifrån.
Jag väcktes förr av den tomma dag
jag aldrig längtade till.
Nu rör jag mig fritt i min egen värld,
och jag vill det mitt hjärta vill.
För främmande gudar böjde jag förr
i natten mina knän.
Den man, som bygger två världar av en,
kan aldrig ge sig hän.
Han blir mörk och tyst, och hans hjärta blir kallt,
det finns intet han riktigt tror.
I dag har jag bara en enda värld,
men svindlande stor.
Det är vackert, äkta och flärdfritt, och vad
som räddar en sådan dikt från den faddhet,
som hotar allt besjungande av söndagsfrid
och tomtebolycka — och i synnerhet måste
göra så i tider som dessa — är det perspektiv
bakåt mot mörka och hemlösa år, som den
öppnar. Överallt märker man denna
bakgrund och resonansbotten. Det är den, som
ger dikterna svikt, spänning och karaktär.
Den harmoni och försoning, som diktaren
sjunger om, är förvisso inte lättköpt. Vore
den det, skulle den vara föga värd.
Bengt Nyströms poesi har i sin intima
realism naturlig anknytning till tjugutalets
poesi, sådan den utformats av Lindorm,
Silfverstolpe och andra. Det säger också
något om hans lyriska register. Den värld,
som möter oss, är välbekant och närbelägen.
Det är en svensk vardagsvärld, där
barn-doms- och hembygdsminnen ge sin relief åt
nuet. Och över denna värld välves alltså
Vår Herres himmel. Hur nära förbunden
med enkla och trygga jordiska ting poeten
än känner sig, har han blicken öppen för
rymden och vidderna:
Den lever stark, som lever nära jorden
med själva marken som förtrogen vän.
Den varma mullen, där det gror och växer,
där allting lever, jag har del i den.
O, räds ej natten! Av ett väsens klarhet
kan intet släckas ut och intet dödas,
och detta mörker, som du bär inom dig,
är blott den rymd, där nya stjärnor födas.
#
Det finns hos Bengt Nyström ett meditativt,
lugnt eftersinnande drag, som inte saknar
beröringspunkter med något för Albert
Hennings diktvärld väsentligt; men vid sidan av
den förres enkelt förnäma lyriska föredrag
måste Albert Hennings poetiska stil i
åtskilliga stycken te sig stel och deklamatorisk.
Utmärkande för hans stil, där den är svagast,
äro nötta metaforer och utslitna symboler,
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
