Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
aristokratbohemen Marchbanks tryggt kan
överantvardas åt natten och ensamheten, som
är hans naturs rätta element. Och Candida
själv? Hon är målad med förälskelse, hon
representerar detta normala, fördomsfria seende
som Shaw är så nöjd med hos sig själv. Hon
är en bekännelse till den primitiva common
sense och jordiskhet utan alla åthävor, som är
det enda som kan avtvinga kvinnodyrkaren
och mannaförlöjligaren Shaw verklig
beundran. Det är något shakespearesk! över detta
porträtt, en högst profan och intagande
renässansmadonna.
Esther Roeck Hansen torde frånsett sina
oundvikliga brösttoner ge den rätta tolkningen
av den svala, kloka, utan sinnlighet mjukt
tilldragande Candida. Som Morrell kunde Björne
inte gärna slå fel, rollen ligger idealiskt till
för honom. Allra bäst var dock Sture
Lager-wall i den svärmiske Eugènes urvuxna kostym.
Rollen är oerhört svår och kan om den
misshandlas bli alldeles odräglig. Det omedvetet
komiska får inte överbetonas, det ungdomligt
översvinnliga måste hållas absolut rent från
koketteri. Marchbanks skall vara både en ung
örn och en ruggig gråsparv. Lagerwall
uppfyllde alla dessa krav, och hans apparition med
den strykrädda hållningen och det bleka,
lidelsefullt allvarliga ansiktet var en briljant
studie. Som den ohämmat vulgäre svärfadern
måste Hilding Gavle kompensera den
oöversättliga cockneyslangen med stundom väl yviga
åthävor, men det var omöjligt att inte smittas
av hans kopiösa glädjeutbrott. Åke Engfeldt
och Mimi Pollak gjorde övriga biroller
träffsäkert. Blanche-Teatern med Harry Roeck
Hansen som regissör var en seger rikare.
Georg Svensson
Film
Hem från Babylon. Alf Sjöberg. Wivefilm.
Att just nu göra en film på Siwertz’ "Hem
från Babylon" var en ganska besynnerlig idé.
Romanen tillkom några år efter förra
världskriget och får sin spänning av kontrasten
mellan den frenetiska men ödsliga njutningshetsen
i efterkrigsårens Paris och den beskedliga
ankdammsidyllen i en svensk småstad. Linus
Treffenberg, som bytt till sig den skumme
John Bidencaps namn och förmögenhet, har
tömt äventyrets och njutningens bägare ned
till dräggen och längtar hem till det svala och
blonda Sverige, inkarnerat i en
ungdomsflammas gestalt. Den stolta Britta von Wendt
å sin sida känner sig i Mariefred som en
instängd vildfågel, hon drömmer om stora
världen och idealiserar minnet av Linus. När hon
återser honom förklädd till farlig karl är hon
inte hågad att lösa honom ur hans falska
personlighet utan tvingar honom åter in i virveln,
där hon snart slits ifrån honom för att till slut
som en botfärdig Magdalena vara glad åt att
få glida i hamn hos Linus och barndomsstaden.
Man kan ju inte precis säga att dessa
stämningar och personlighetsproblem äro aktuella
nu eller blivit aktuellare av att de i filmen
makats över ett stycke in i trettiotalet. Det är
omöjligt att ta handlingen på djupare allvar,
så mycket mer som den utan Siwertz’ stilkonst
och maliciösa livsvisdom ter sig som en
melodram av ganska betänkliga mått. Som story
vädjar den till filmens sämsta instinkter, och
det skulle behövts en René Clairs eller Lubitschs
ironi för att bryta udden av de värsta
orimlig-heterna. Men hur man än granskar Alf
Sjöbergs intelligenta och sammanbitna
regissörsfysionomi så är det omöjligt att däri upptäcka
ett drag av ironi. Han har gått till verket med
kolossal ambition och också lyckats
beundransvärt i många enskildheter. De inledande
revolutionsscenerna äro gjorda med en realism
som kunde hedrat en amerikansk regissör,
bilderna från parisiska slummiljöer och
lyx-lokaler äro som klippta ur franska storfilmer,
mälarlandskapet med blommande ängar,
mäktiga ekar och glittrande vikar är uppfattat av
en bilddiktare med sinne för det svenska.
Varje kamerainställning är noggrant prövad
för att få ut maximal bildverkan, även de i och
för sig tråkiga montagesvepen, som måst
tillgripas för att illudera den rutschbana av nöjen
som Linus och Britta i tur och ordning bestiga,
äro styvt hopklippta. Men är man inte
passionerad filmestet blir målmedvetenheten och
avsiktligheten i detta bildskapande snart nog
enbart tröttande, och när därtill kommer att
det mänskliga underlaget aldrig kan få något
tag om en så blir helhetsintrycket högeligen
artificiellt. Man får hoppas att Sjöberg nu,
sedan han i så eminent grad visat sig behärska
filmens uttrycksmedel skall kunna göra sig fri
från att behärskas av dem. Litet mera rätt-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
