Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Svensk lyrik från Finland
ARVID MÖRNE: Sånger i världsskymning.
Bonniers 1941. 4: 75.
BERTEL GRIPENBERG: Sista ronden.
Wahlström & Widstrand 1941. 4: 50.
Arvid Mörne kan numera se tillbaka på en
mer än fyrtioårig sångargärning. Fyra
decennier — och vad har inte hänt under den tiden!
Okänslig för tidsatmosfären har han aldrig
varit, men sin kurs har han hållit oavvänt
och säkert: den mot våld och förtryck städse
reagerande humanistens kurs.
I sin skärgårdslyrik och sin
reflexionsdiktning fullföljer Mörne en livskraftig och ädel
tradition från Tavaststjerna och Lybeck. Men
hos Arvid Mörne tillkommer dessutom under
senare år en grubblets ton av säreget vädjande
och djupt borrande art. Det ondas problem
kan ingen diktare undgå att ta ställning till.
Hos Mörne har det utlöst en ångestfullt
rannsakande ton av oförglömlig intensitet och
styrka. Han skulle redan varit en betydande
poet som skärgårdsskildrare och tolk av
sommarnattens stämningar. Det som lyfter hans
lyriska insats till det beståendes och fullödigas
sfär är den poesi han under trycket av
skakande tidshändelser skapat av sitt hjärtas
yttersta nöd och ängslan.
Redan titeln på hans nya diktsamling
— "Sånger i världsskymning" — säger oss
under vilka konstellationer den tillkommit. Det
är tidens blodiga spel som gett incitamentet
till en god del av den lyrik den rymmer. Men
man skall i Mörnes fall liksom i så många
andras göra den iakttagelsen, att det inte
i första hand är den nakna och oförmedlade
"tidsdikten" med allusioner på närliggande
händelser som utlöst den fulltonigaste lyriken.
Där diktaren förmått tränga sitt stoff på
avstånd, göra det till bild, lyfta det till symbol —
där åstadkommer han sin mest gripande ver-
kan. Ofta väljer Mörne en bibliskt tung
symbolik — och han gör det med en mästerlig
diktares tyngd och självklarhet. Så i det
gripande poemet "De fågelfria", där han ställer
för våra ögon de av tidens isiga vindar
förföljda och flyktande och där de med
överlägsen konst mejslade orden drabba som
hammarslag:
Du, Sinais Gud, vår Herre Sebaot,
vårt ögas ljus och lykta för vår fot,
var du Den Ende, Herran över alla,
som låter himlar välvas, stjärnor falla?
Var du i dina regnbågslöften sann?
Se, Herre, vad det blev av människan!
Vi tro ej mer att du vår utgång leder
från brända tomter och förödda städer.
Vi vänta ej din nåd av morgondagen
i fångahusen under gisselslagen.
Du gav oss bländverk, du: de fågelfrias
besatta tro på din profets Messias.
Du var en dumbe, ledande en blind
Predikare, som jagar efter vind.
Samma verkan ha några andra av denna
samlings samtidsinspirerade dikter: så
visionen av Attila och framför allt diktcykeln
"Efter tiotusen år", en kuslig utopisk
skildring av en rundflygning kring vår världsdels
förkolnade skogar och i ökensand begravna
städer:
Och var som helst kan den, som gräva gitter,
i öknen plocka svartnat fornstadssplitter.
Samlingen rymmer mycken reselyrik,
antingen den är av symbolisk eller reell natur.
Det rörliga, det uppbrottsmässiga har alltid
legat för denne poets röst, och säkerligen skulle
det kunna skrivas avhandlingar om vandrings-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
