Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA J )HANSON
skriver en prosa som sprakar och gnistrar av
spiritualitet. Utpräglat subjektiv använder hon
hellre det personliga "jag" än det filosofiskt
högtidliga "vi" och det blygt osäkra "man".
Gärna försvarar hon de rika och generösa,
de glada givarna, hos vilka konsten är råge
och överdåd. "Jag minns inte", heter det i
"En recensents baktankar", "var det står hos
Kierkegaard det där om en som talar bara
’fordi Sangverket i ham maa lyde’. Det låter
så riktigt så. — ’En glad givare’, älskad av
Gud som bekant, är väl det stoltaste man kan
få se. Hur flott, hur raffinerat, hur
oemotståndligt!" Men instinkten säger ifrån att
recensenten ändå inte mest hör till dessa. Med
vilken fin och varsamt lyhörd intuition tolkar
hon inte den konst som har hemligt samband
med brist och nederlag och med djupa
själasår. Med personlig accent karakteriserar den
unga kritikern "cynikerna": "De tala mycket
för att överrösta allt som de tiga, och deras
ord bli förvridna och svårtydda, deras
minspel underligt förvrängt." En lågande
skönhetslidelse och äventyrligt utmanande idealism
bemästras med möda under den intellektuellt
glasklara formen. Stil kallar hon
"individualitetens oförgängliga och oantastliga signatur
utan vilken ingen göre sig besvär".
Utom i Dagny har Klara Johanson skrivit
dagskritik i tidskrifterna Ord och Bild, Hertha,
Tidevarvet med flera publikationer. Sin
viktigaste litteraturkritiska gärning har hon
emellertid utfört i Stockholms Dagblad, där hon
åren 1900—10 var ledande och mycket
uppmärksammad kritiker. Kanske bör man akta
sig att använda ordet "ledande", för aldrig såg
man en recensent mindre angelägen om att
sätta stämpeln "erkänd av" i pannan på en
författare — och är det inte just detta som
är den ledande kritikens av Gud instiftade
ämbete? Hängivet tränger hon in i varje
enskild konstnärlig strävan och spårar med en
ofta makalös lyhördhet upp intentionerna,
suveränt obekymrad om författarens utsikt att
bli ett namn, ja, egentligen rätt olustig inför
den tanken. ’T lyriska debutantböcker", heter
det i en raljant aforism, "spanar jag framför
allt efter de oskrivna sångerna, det är en mani
hos mig. Det vill säga att poetens aspirationer
intresserar mig mer än den åstadkomna versen
som gärna för mig kunde vara oskriven."
Det moderata och framstegsvänliga
Stockholms Dagblad omkring sekelskiftet gör på
den sentida läsaren ett intryck av solid och
borgerlig respektabilitet. Bokfloden har ganska
måttfulla dimensioner, kritikern är i den
situationen att kunna skriva för en begränsad elit,
det fula ordet best-seller är ännu inte påtänkt,
lika litet som det kommersiella annonsväsendet
överhuvudtaget. Det kulturella verkar roligare,
soligare och mer nyanserat än nu, men på
samma gång kan läsaren inte frigöra sig från
en beklämmande känsla av instängdhet. På
landsvägen vandrar Moa Martinsons
proletärkvinnor. Gråten, skriket, ångesten har inte fått
ord. Det är den tid när Hjalmar Gullberg var
liten och seklet var ungt och:
Drottning Sofia,
en aktningsvärd dam,
stod på divanbord
i glas och ram.
Mot denna bakgrund framstår Klara
Johanson, uppdelad i den allvarliga kvinnliga
kritikern K. J. och den barocka skämtaren Huck
Leber, roande markant. Vi återfinner i K. J:s
fasetterade kritik den då unga generationen
än rosad, än risad. Hon gycklar skoj friskt
med den debuterande Siwertz, kritiserar
osjälvständigheten i Hellströms tidigaste böcker, men
övergår sedan till uppskattning, hon har sinne
för det ursprungliga hos den tidigare Ludvig
Nordström och upptäcker i Elin Wägner
— med ett stänk av misstro — ett nytt,
modernt temperament, hon är sympatetiskt
spydig mot Marika Stiernstedt.
Överhuvudtaget håller K. J. ett öga på bonnierska och
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
