Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
svinna i bokfloden. Såvitt undertecknad har
sig bekant är den skriven mitt i trollvärlden,
men den handlar om änglar och ett de goda
andarnas osynliga rike. Finns det troll, finns
det änglar? frågar barn. Nej, svarar den
få-kloke rationalisten och har givetvis rätt. Men
om människorna någon gång mer — det ser
dels troligt, dels otroligt ut — blir starka,
för-nuftsklara och skapande kommer gudaväsen
och dryader, änglar och demoner att uppstå ur
markerna och fylla sin plats i vårt vidgade
medvetande. "Drager dädan all jordens
didak-ter! Jag är trött på ert pjoskiga pjunk!" skrev
Harriet Löwenhjelm när hon gick ut i öknen
med sitt puckliga ök.
Det är en graciös och bedårande
barndomsvärld som Ina Seidel med språkets magi
manar fram ur det djupa — tre föräldralösa
barns andliga gemenskap i en kallhjärtad
omgivning på slottet Herbsthausen, där en gång
diktaren Peregrinus levde och skapade. Åt
barnen lyckas författarinnan förläna ett drag
av hemlighetsfull genialitet, där de med
gäcksam lindansarkonst rör sig i båda världarna:
de vuxnas inskränkta och deras egen osynliga,
där Peregrinus är en stillsam vän och
medelpunkt. Fem små volymer med dikter och
filosofi har skalden efterlämnat; det finns också
i biblioteket ett tämligen dilettantiskt porträtt
målat av honom. Men bokens jag, en man vid
namn Jürgen — som vid vuxna år tänkes
återberätta dessa minnen — anade redan från sin
första entré på Herbsthausen att den kontakt
som han genom böckernas ordtecken och
målningens valörer lyckades uppnå med
Peregrinus var ofullständig och att de två ljuva
syskonen Gregor och Tanja hade möjlighet att
nå en mer omedelbar förbindelse med den
andliga värld, vars lösenord är Peregrinus.
Och berättelsens sinnrikt spunna tråd för oss
också så småningom genom en labyrint av
förebådande händelser fram till det stora och
skakande ögonblick då alla de tre barnen och
en viss herr Johannes Körte, med dem
själs-befryndad, i ordets ursprungliga mening
upplever Peregrinus och hans mystiska värld av
skapelse. Denna höjdpunkt är med verklig
magi skildrad som något på en gång
outsägligt hemskt och högtidsfullt skönt. Och var och
en som försänkt sig i en diktarvärld
tillräckligt djupt för att förnimma något av det som
ligger bakom ord och symboler vet också att
upplevelsen har ett element av hemskhet. —
Som helhet är "Vår vän Peregrinus" ett
finslipat litet konstverk, fullt av stämning, än
ljust förhoppningsfull, än vemodig. Man är
omgiven av grönskande natur; det stora
åskvädret med klotblixten och solnedgångens
färgrika skådespel målas med ett språk som har
gammal tradition bakom sig. Herr Johannes
Körte, den ovärldslige, är en figur som kunde
höra hemma i gammal tysk romantik, och
kanske hör man genom Ina Seidels lilla bok "ett
pressat hjärtas klagan" efter en tid när tyska
folket inte saknade förbindelse med de djupa
och blixtrande andarnas osynliga rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
