Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Sven Stolpe: Jacques Maritain och Léon Bloy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACQUES MA R I TA IN OCH LÉON BLOY
kunna kritisera regeringen, att få läsa
tidningarna, som man visserligen inte tror så
mycket på, men som i alla fall inte ljuger i kör
på myndigheternas order. Det gällde att få gifta
sig utan att först behöva göra ett besök hos
veterinären eller behöva fundera på om ens
mormor hade ett så kallat orent blod. Att få
uppfostra sina barn på sitt eget sätt, att få inför
dem säga, vad man tänker, och mer till, utan
rädsla för att de skall springa och anmäla en
hos polisen. Det gällde att få själv ordna sin
existens, som visserligen sedan sex sju år
tillbaka blev allt kargare och bekymmersammare,
att bevara arvet av tålamod, förnuft och frihet
från fäderna, och att få förbereda den tid, då
man skulle kunna leva i ännu mänskligare och
rättfärdigare förhållanden."
Så långt var allting gott. Men vad berodde
då nederlaget på? De rent militära problemen
skall jag här gå förbi. De är inte avgörande.
Viktigare är, att i Frankrike skönjdes spåren
av en allmän demokratiens kris, som gör sig
gällande med samma styrka i vårt land.
Fransmännen var inte som individer och
medborgare moraliskt korrumperade; de var i stort
sett lojala och arbetsamma, och deras
intellektuella och andliga kultur behövde inte frukta
jämförelsen med något annat lands. Men i
deras demokrati hade så småningom insmugit
sig en falsk livsfilosofi. Man ville begagna
demokratiens fördelar, men man ville inte
betala dess pris. Man trodde sig kunna begagna
den demokratiska frihetsordningen som ett
medel till välstånd och materiell trygghet utan
att alltid klart inse, att den för att överhuvud
kunna fungera måste vila på en värdeskala av
alldeles speciellt slag, som under inga
förhållanden får svikas. Denna värdeskala är
uppenbar: tron på personlighetens värde och
respekten för dess okränkbarhet, brödrasinnet, den
levande rättvisan, förvissningen om
människosjälens absoluta värde — vad man kallat
det individuella täckningskravet för de sam-
hälleliga principerna: ingen demokrat har rätt
att av samhället begära mer än han själv är
villig att praktisera i sitt eget liv.
"Fransmännen var politiskt demoraliserade, inte
moraliskt demoraliserade", säger Maritain. Hur
man än bedömer fransmännen, så kan man
aldrig med skymten av berättigande påstå, att
deras moraliska nivå var jämförlig med
diktaturstaternas. Orsaken är alltså en annan än ett
påstått moraliskt förfall. Orsaken är ett
politiskt förfall av alldeles speciell natur. Och om
detta problem har Maritain ord att säga, som
på ett ganska häpnadsväckande sätt äger
tilllämplighet på svenska förhållanden och kan
tjäna oss som en nyttig tankeställare.
När en demokrati fungerar som den skall,
ingår det politiska livet organiskt och
naturligt i folkets övriga liv, och det råder en
levande växelverkan mellan politik, skola,
press, litteratur, filosofi och religion. När en
demokrati vacklar, kan det bero på att det
politiska livet kommit att isoleras från landets
övriga kulturella liv. I Frankrike hade
politiken blivit en specialitet, en spännande och
delvis lönande hantering för ett antal
professionella virtuoser, som inte på det rätta sättet
stod med fötterna i fransk mylla. Fransmännen
var dödströtta på politik. Deras politiska ledare
hade inte den rätta nära kontakten med landets
levande andliga liv. I Frankrike fanns till
exempel en stark katolsk renässans, en ny,
klart kristen syn på samhällslivet — de
politiska kretsarna stod främmande inför dessa
strömningar. Folket hade till sist fått den
känslan, att politiken icke var en central
angelägenhet i landet, den bedömdes ungefär på
samma sätt som postverket eller statens
järnvägar: någon skulle sköta det, men det var
icke av avgörande vikt, det hade ingenting
direkt att betyda varken för individens dagliga
liv eller hans andliga liv. När demokratien på
detta sätt — genom bristande idékontakt med
landets andliga liv — isoleras, står den inför
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
