Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Michail Osorgin: Den ryska själen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RYSKA SJÄLEN
inte det dåtida Englands ande, Leo Tolstoj
stod högt över genomsnittsryssen.
Det är felaktigt att med en författares "själ"
som utgångspunkt dra slutsatser om det folk
han tillhör. Den beundransvärde Platon
Kara-tajev i "Krig och fred" representerar inte det
ryska folket, utan är Tolstojs önskedröm, ett
barn av hans inspirerade fantasi. I Dostojevskis
hjältar brinner författarens ande. Sådana
människor finnas inte och ha inte funnits. De äro
produkter av ett laboratorium. Verkliga
gestalter äro färglösare, omärkligare, enklare. En
Raskolnikov har aldrig existerat (prototypen
för denna gestalt är känd men erbjuder ingen
slående likhet), inte heller furst Mysjkin,
idioten, eller Aljosha Karamazov. Konstnären
fruktar eller önskar att sådana människor
funnes. I hans verk har det trovärdiga
intensifierats — däri ligger konstnärens
skapelseuppgift. Det är författaren som är förbrytare,
helgon, sjukling, fader till kroppslösa barn.
Dostojevskis hjältar godkännas emellertid som
förefintliga människotyper, och så uppstår
missförståndet. Det är delvis Dostojevskis sjuka
geni som givit upphov till utlänningars
uppfattning om den ryska själens nihilism. De ha
förbisett att Dostojevski i vår litteratur intar
en särställning som storstadens författare,
medan Ryssland i första hand är ett agrarland.
Sådana felaktiga omdömen äro en vanlig
företeelse i fråga om Ryssland. Jag vill
framhålla en artikel i Temps av en mycket känd
fransk kritiker. För att undvika personlig
polemik nämner jag inte hans namn. Det är en
högt bildad man som inte vill tillåta luckor
i sina slutsatser. Därför grundar han sitt
omdöme om Ryssland såväl på litteraturen som
på samtal med ryssar i Frankrike. Bland
författare framhäver han Tolstoj och Gorki, de
muntliga upplysningarna har han inhämtat
från ryssar som översvämmade de franska
universiteten under åren 1900—14.
Sammanställningen Tolstoj—Gorki tycks en
utlänning naturlig. Dessa två författare äro
lika väl kända i Europa. Men för oss är en
sådan konstellation otänkbar, då Tolstoj och
Gorki äro väsensskilda till kynne, talang och
kultur. Vad den ryska ungdomen beträffar,
som besökte Frankrike i början på seklet,
utgjordes den huvudsakligen av politiska
flyktingar. Det ligger mig fjärran att frånta dem
rätten att representera Ryssland, men jag
måste likväl understryka det specifika i deras
karaktär och sociala inställning. Det är inte
förvånansvärt att den franske kritikern kunnat
upptäcka "andlig oro, illusionsfrihet,
begreppsförvirring" bland människor, som med våld
slitits från sin jord och slungats in i det
främmande europeiska livets strömvirvel. Troligen
skulle han kunnat finna ännu fler ur sin
synpunkt negativa drag, om han grundat sina
iakttagelser på umgänge med den senare tidens
ryska emigration, vars socialt mångskiftande
element förete ännu starkare drag av kaos och
idétomhet.
Den franske kritikern tar en rad färdiga
antaganden, som tyckas honom givna och
orubbliga, och söker sedan bevis till dem. Han
stöder sig på Tolstojs och Gorkis biografier
och karaktärer, så som han förstår och
utläser dem.
Han drar paralleller mellan motsägelserna
i Tolstojs religiösa filosofi och hans privatliv.
Tolstoj förnekade kyrkan och erkände blott ett
individuellt förhållande mellan Skaparen och
skapelsen. Därmed förnekade han
kristendomens kollektiva, organiserade kraft.
(Synbarligen identifierar kritikern kristendomen
med den katolska kyrkan.) Tolstoj ville grunda
sin egen religion och filosofi utan stöd av
tidigare seklers tänkare, i övermodig tro på det
rättmätiga i hans eget samvetes krav.
Fransmannen ser häri otillbörlig individualism,
farlig anarkism och revoltens ideologi! Tolstoj
predikade asketism men levde på sitt gods utan
att försaka något. Han angrep klosterlivets
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
