Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - T. S. Eliot: J. Alfred Prufrocks kärlekssång. Svensk tolkning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J. ALFRED PRUFROCKS KÄRLEKSSÅNG
Nej! Jag är ej Prins Hamlet, var ej menad
till mer än hovman, en som man tar till
ibland, när spelet hotar att stå still,
att råda prinsen, vara mellanhand,
undfallen, glad att svärja tro och loven,
slug och försiktig, något av pedant,
högtravande i tal men ganska doven,
ibland, förvisso, något av en fjant,
knappt mer än Narr, ibland.
Så åldras jag . . . åldras jag . . .
Jag skall vika upp mina byxuppslag.
Vågar jag äta en persika? bena mitt hår som andra?
Ensam i vita byxor skall jag på stranden vandra.
Sjöjungfrur hörde jag sjunga, sjunga för varandra.
Jag tror inte de sjunger mer för mig.
Jag såg dem rida böljehästarna till havs,
kammande vita böljemanar på sin ritt
allt medan vinden blåste vattnet svart och vitt.
Vi dröjt oss kvar i havets grönskande gemak,
av havets jungfrur kransade med rödbrun tång,
tills mänskoröster väckte oss till undergång.
Svensk tolkning av Gunnar Ekelöf
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
