Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
hunnit smaka på deras ofelbara fläderbärsvin
och blivit högtidligen begravda i källaren.
Därvid har de haft hjälp av sin brorson, en
bullrande jättebaby, som tror sig vara Teddy
Roosevelt och gräver slussar för
Panamakanalen nere i källaren.
Denna idyll av ostörd välgörenhet får sin
första rämna när den andre brorsonen,
teaterkritikern Mortimer, råkar komma källarens
hemlighet på spåren och blir våldsamt skakad.
De hj ärtegoda fastrarna förstår bara inte hans
upprördhet, de bevarar sin milda värdighet
och avvisar med upphöjt lugn hans
invändningar. En tredje brorson återkommer nu
oväntat till hemmet, Jonathan, familjens
kriminaldåre, skrytande, väsande, vanställd av sin
medföljande vän doktor Einsteins
ansiktsopera-tioner. Han blir något flat vid upptäckten av
fastrarnas meriter på hemmaplan i all stillhet
och grips av iver att bättra på sin egen
internationella bravadlista. Han är just i färd med
att avliva brodern Mortimer enligt den
sadistiska estetikens högsta regler när förhinder
inställer sig. Och fastrarna tar hem trumfen
genom att i sista stund bjuda den värdige
föreståndaren för det väntande sinessjukhemmet
på sitt fläderbärsvin.
Hammarens iscensättning var handfast och
makabert realistisk, ingenting förblev svävande
och outsagt: det hela var lika konkret som en
av Dalis tavlor. Elsa Carlsson och Elsa
Wid-borg förkroppsligade de båda sirliga
fröknarna, så intagande i sin livsfarliga
oskuldsfullhet, en aning skuggade av vanvett,
omgivna av den paradoxala poesien i en sorts
psykologisk kortslutning. Kolbjörn Knudsens
Jonathan var betvingande psykopatisk och
för-brytarplastisk, besatt av sin kriminella fantasi,
jäktad som ett djur och dessemellan vältrande
sig i skrytets njutningar. Men allra bäst minns
man kanske ändå Töre Lindwalls lille
avsig-komne doktor Einstein, kringflaxande,
försupen och olycklig, hundlikt vädjande, fumligt
ivrig, klagande och muttrande på sitt brutna
språk.
Stycket är virtuost, har en bestickande ytans
och intrigens logik i all fantastiken. Det gör
ganska mycket intryck av dröm med dessa
skräckinslag som aldrig ter sig riktigt
verkliga. Överdriftens komik blir här den
maskering som tillåter skräckförloppet att passera
den normala mänskliga censuren. Särskilt smak-
liga är väl inte dessa uppträden, men det
glömmer man för deras dramatisk-komiska
effektivitet. Och kanske göms det en skymt av
mening i att på detta sätt konfrontera det
fridfulla välgörenhetsmordet med det sadistiska
skräckmordet. Den göteborgska
premiärpubliken visade med en applåd mitt under
föreställningen att den hade sinne för parallellen med
den beryktade "dödshjälpen" i vårt välsignade
Europa. Artur Lundkvist
Film
Fallet Ingegerd Bremssen. Anders
Henrikson. Europa Film.
Anders Henrikson visade vad han förmådde
som regissör i "Ett brott". Med "Fallet
Ingegerd Bremssen" når han högre. Så vitt
anmälarens erfarenhet sträcker sig är det den nyare
svenska filmkonstens bästa skapelse. "Ett brott"
rev, "Fallet Ingegerd Bremssen" griper.
Filmen följer inte i allo romanen, men man
behöver inte bry sin hjärna med att göra
jämförelser och betygsätta den litterära och den
filmatiska versionen inbördes. Dagmar Edqvist
har signerat bådadera, stoffet är hennes och
det är henne obetaget att göra vad hon vill
därmed. Det väsentliga är att hon i filmen inte
prutat av på sina intellektuella anspråk, inte
sänkt sig ned till producenternas föraktfulla
uppfattning om vad publiksmaken kräver utan
berättat sitt ömtåliga och plågsamma fall med
osentimentalt deltagande, med allvar och finess.
Någon annan pietet mot romanen kräver man
inte, för övrigt gläder man sig enbart åt att
se hur föga romanmässigt hon framför sin
berättelse på filmens eget språk. En film som
i så hög grad måste ägnas åt introspektion och
resonemang är inte alldeles lätt att få att leva
i dramatiska bildföljder, men det har lyckats.
Det är givetvis svårt att avgöra vem som bör
ha största äran av detta utomordentliga
bildsinne, regissören eller fotografen (Harald
Berglund är tydligen ett namn som man skall
lägga på minnet). Faktum är att det är ytterst
ovanligt inte bara i svensk film att se så
förtätade och fint komponerade scener som här,
de vittna om artistisk säkerhet icke minst
därigenom att de äro alldeles fria från effektsökeri
och medvetet artisteri. Denna soberhet präglar
också miljöskildringen, till punkt och pricka
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
