Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTÅRER
konstdoktorer och estetskribblare som inte
kunna måla och följaktligen heller inte borde
få bedöma något som de inte känna till.
Dessa sina medarbetare har nu Carlsund
organiserat till en formlig expressbyrå. Det
förekommer inte en svensk konstutställning,
inte ett konstföredrag, inte en debatt utan att
någon av Konstvärldens medarbetare finns där
med anteckningsblocket i högsta hugg. Det
inträffar inte en händelse i konstens värld så liten
att den inte blir en notis i Konstvärlden. Allt
bokför den flitige redaktören, vilken som
konstbedömare, konstnär och redaktör har samma
förkärlek för det genomarbetade och
minutiösa. Konstvärlden är till formatet den minsta
av våra tidskrifter. Men det är oerhört hur
mycket som får plats i den. Läsare med svaga
ögon få visserligen använda förstoringsglas när
de studera Konstvärlden, och bilderna äro
sparsamma. Men samtidigt är det något trevligt
med det lilla formatet, som möjliggör att en
årgång blir en lätthanterlig, typografiskt mycket
behaglig volym. Konstvärlden erinrar mig om
ett av dessa gamla tiders konstskåp, ett litet
mirakel av finsnickeri med otaliga lådor, även
lönndito, och sirliga inläggningar. Men den är
sannerligen inte något dött museiföremål. Det
surrar och prasslar av liv där inne.
Erich Kästner
avled nyligen fyrtiotvå år gammal. Han gav
i sina 1928 utgivna dikter uttryck åt den tyska
efterkrigstidens förtvivlade cynism och
galg-humor. Formellt blevo dessa kvicka poem
med sin avsiktliga vardaglighet i tonfallen av
betydelse för svensk vers, särskilt Edfelts och
Gullbergs. Kästner formulerade sin cyniska,
innerst känsliga livssyn även i en roman,
"Fabian", men tog senare revansch på sin
bitterhet i en rad underfundiga barnböcker,
av vilka särskilt "Emil och detektiverna" blev
en favorit världen runt.
Rättelser
Det meddelande om att Aschehougs förlag
i Oslo skulle ha nyordnats, som varit synligt
i den svenska pressen och som även återgivits
i BLM, saknar enligt vad vi erfarit all grund.
BLM beklagar att det vidarebefordrat en
oriktig uppgift men noterar med tillfredsställelse
att uppgiften var oriktig.
Eljest lämnar Nasjonal Samling ingenting
ogjort när det gäller att imitera och behaga
sina läromästare. Det norska konstlivet håller
nu som bäst på att "rensas", och i
Nasjonalgalleriet ordnar den nye chefen Sören Onsager
en skräckutställning av "entartete Kunst" på
vilken judar och marxister äro självskrivna.
Det var inte längesedan Edvard Munchs konst
utvisades ur Tyskland, skall den hinna bli
ställd i skamvrån också i Norge? Hur var det
Hjalmar Gullberg skrev i sin prolog till Den
nordiska student- och universitetsdagen:
Bara en tam papegoja
härmar med klanglöst vrål
väktarnas tungomål.
Apropå denna dikt, som kommenterades
i lätt undrande ordalag i förra numret, så
meddelar författaren att den ursprungligen var
skriven för att uppläsas i Köpenhamn och
Aarhus, vilket inte meddelades i samband med
publiceringen i Dagens Nyheter. Denna
upplysning gör givetvis dikten mera begriplig,
även om inte dess ironi ens då blir så klart
framträdande som Ivar Harrie tycks mena.
Prologen utmynnar i en appell till diktaren alt
hålla dikten vid liv och rädda den genom
förvildningen. När där står:
Låt med sordin oss veva
verspositivet i år;
huvudsak är att det går.
så är detta inte ironi. Men det gör onekligen
en viss skillnad om man bör acceptera orden
som uttryck av förståelse för de danska
diktarnas situation snarare än som ett svenskt
litterärt program. Georg Svensson
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
