Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Per E. Rundquist: Gränden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER E. RUNDQUIST
GRÄNDEN
I åtminstone tio av de sjutton sängarna i
källarlokalen klamrade sig två sovande fast
under de brungrå filtarna. En och annan höll
tag med krokiga fingrar om kamratens axel
och sov oroligt i den kvava luften. När dagern
silade in, blev det kyligt grått, och filtarna
jämkades fram och tillbaka. Alltid låg någon
kroppsdel bar och började darra eller sprattla
efter skydd. Många vaknade i gräl för filtens
skull och kom inte sams, förrän kvällen tvang
dem.
Någon stönade i sömnen, började rossla
otäckt som om en massa slem skulle upp. En
pipande inandning gick över i hackhosta, och
luften fylldes långsamt av en olustigt lockande
cigarrettdoft. Det började skvalpa och rinna’
på den lilla fyrkantiga gården, och jag
skymtade Max med naken överkropp och svängande,
muskulösa armar. Han joggade lite, ställde sig
bredbent och spände halssenorna. Luften var
fuktigt rå omkring honom, men på den lilla
fliken av vitblå himmel ovan taken anade man
redan dagsvärmen.
Jag vek undan den tunna filten, som nästan
saknade tyngd, och gick ut till Max. Fönstren
högre upp blixtrade i solen, och en vindflöjel
gnällde ensamt mitt i vaknande ljud nere från
hamnen. De flesta sov ännu där inne eller satt
i sina smala bäddar och kliade vägglusbetten.
En hade halkat ur men fortsatte huttrande att
sova mot det kalla golvet.
— Nå, vad ska du ha för rocken? gurglade
Max inne i strålen. Vattnet stänkte omkring
honom och prickade mig kyligt och vasst.
Hade jag tänkt på att sälja den i går i
solskenet, värmde den mig nu när han förde den
på tal. För resten var jag inte alldeles pank.
— Den där lådan, sa Max likgiltigt men
med en snabb, nyfiken blick, den där lådan
du lämnade i förvar hos värden? Vad har du
för nåt i den?
— Det är min målarlåda, sa jag.
— Målar du? Det har jag inte märkt.
— Ingen duk för tillfället. Knalt med färger.
— Varför skriver du inte hem? sa Matti,
finnen, som nu också kommit ut. Jag ger mej
tusan på, att där finns schaber att hämta.
Han stirrade öppet och värderande på mig.
Stirrade med samma blick, som jag ofta mött
här i gränderna. Han tog ett kraftigt steg
framåt, medan han vek ner skjortan i halsen.
— Jag får lite då och då, sa jag oförsiktigt
och blev med ens mer vaken.
Max sprutade en stråle över stenplattorna
och torkade sig eftertänksamt om munnen.
Matti, som tänkt knuffa undan mig, ställde sig
åter på sin plats. Han snöt sig kraftigt i
fingrarna och sa på svenska som i förbigående:
— Fy fan, va ruggigt. En kaffeslurk på det
här, va? Jag får på krita på Cervantes, men
det säjer du inte för fan.
Max betraktade honom ironiskt, som om
han förstått, och snärtade till med en smutsig
handduk. Så krängde han skjortan över
huvudet och gick snabbt in.
Det stod nu en liten hackhostande och
stampande kö bakom oss, men Matti höll den
stången med sin breda rygg. Jag fick ta min
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
