Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Per E. Rundquist: Gränden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER E. RUNDQUIST
muskler. Men de var inte fria, privilegierade.
De som var fria och privilegierade var
sjömännen och hamnarbetarna. De lyste upp för
sitt lands flagga men hälsade dess färger som
en skylt till en hjälpinrättning. En och annan
kunde ännu stundtals vakna upp och fråga
efter jobb, fick avslag och vaknade alltmer
sällan.
Jag kände en hand på axeln. Det var Alfred.
— Inget rödvitt, inget blågult i dag, sa han
och drog en lång blick till sig. För resten
tilltalar det mej inte att spela skeppsråtta. Följer
du med uppåt?
— Jag vet inte, sa jag tvekande. Ett fartyg
hade lagt ut, var redan långt borta, blev allt
mindre och drog ner sin rök bakom havets
rundning. Det kändes ensamt.
— Du ska fara så fort du kan, sa Alfred.
— Har inte tänkt annat, sa jag. Och det
kom över mig en känsla, som var jag redan
på väg. Gungningen fanns i blodet, saltsmaken
i munnen, viljan i varje lem. Det var liksom
ingen fara längre med gränderna där bakom.
Jag var redan i gång — hade aldrig stannat.
Inom mig var jag på ständig resa, det var
bara omständigheterna som för ett ögonblick
tvungit mig att stanna i unkenheten.
— Nästa gång du får pengar hemifrån så
res, sa Alfred.
Jag tittade till på honom. Han log ett tunt
leende, och jag vände skamsen blicken ut mot
hamnen igen. Einar var på väg tillbaka, såg
misslynt ut, gick med blicken i backen igen.
Wladek kom efter. Han knackade sig för
pannan, skakade på huvudet och log mot oss.
De andra var kvar. Ingen kunde gå till dem
och säga: Nästa gång du får pengar hemifrån
så res.
Jag undrade hur många fartyg de sett
komma och gå, innan den sugande rörelsen
stannade och stelnade inom dem. Om den nu
någonsin gjorde det.
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
