Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
— Välkommen, ingenjörn! Var så god och
sitt. Jag hoppas att ert brobygge alltjämt går
lika bra?
Jag svarade lika hövligt.
Och han slöt sakta sina tunga ögonlock, när
han sjönk ner i sin korgstol igen. Janne
Broström tryckte min hand utan att resa sig upp
och sa, förtroligt viskande:
— Förlåt mig, det är benen i kväll! I går
var det ryggen, men i kväll är det benen.
Jag serverade mig själv en grogg, medan
Camilla slog sig ner vid sin stickning och
började lyssna. Och nu var hon den alldeles
speciella Camilla, som hon alltid var om kvällarna
här ute på verandan; en lidelsefullt lyssnande
och stillsamt stickande Camilla, som jag inte
alls förstod mig på.
— Vi satt här och talade om vädret, när ni
kom, sa herr Boström och tittade på sin
ny-tända havanna och kastade en uttråkad blick
ut i trädgården, där svalorna flög av och an.
Vi har konstaterat att det inte kommit en
regndroppe på fjorton dar nu, och ändå växer
allting ! Vi ser hur det växer. Det är märkvärdigt,
så det växer!
— Det har varit en fuktig vår, Janne! sa
herr Lorentz och vred sig tungt i stolen. I det
här landet stannar fuktigheten längre, ser du.
(Han lämnade hastigt denna lilla antydan om
deras erfarenheter från andra länder.) För
resten talade vi inte alls om vädret, Janne!
Herr Boström är glömsk, förstår ni. (Det
hördes ett kluckande skratt ur djupet av hans
stofthydda.) Nej, vi satt och talade om ert
stora brobygge, när ni kom.
— Ja, varför kommer herrarna inte och
tittar på det? sa jag. Jag skulle visa er
alltsammans.
— Det är på tok för långt dit, ingenjörn!
Janne Boström avbröt oss:
— Vi talade inte om er bro, ingenjörn! Det
är du, Carl Henrik, som är glömsk. Inte jag.
— Vad talade vi om då? frågade herr
Lorentz milt.
— Ingenting. Vi satt här och molteg,
ingenjörn! Vi har suttit här och tegat sen middan.
I två timmar.
— Jaså, sa Carl Henrik Lorentz med en
blandning av irritation och nonchalans i sin
tjocka stämma.
— Vi har tegat! upprepade Janne Boström
med knappt märkbar retlighet i rösten.
Jag lade märke till att Camilla tittade upp
och stirrade på honom med runda, mörka ögon
och öppen mun, medan hennes händer och
stickningen slappt föll ner i hennes knä.
Carl Henrik Lorentz rörde sig oroligt i
stolen och såg sedan plötsligt på mig:
— När blir bron färdig, ingenjörn?
Camilla tog upp stickningen igen. Jag
beskrev med några ord de tekniska svårigheter
som fördröjt arbetet, och herr Lorentz nickade
sömnigt med slutna ögon. Janne Boström såg
på oss hela tiden med sina små råttögon, i
vilka en hatfylld, obetvinglig vilja då och då
glimmade till i ett dunkelt djup av illusionslös
melankoli.
— Det måste vara ett intressant arbete som
ingenjörn har, sa herr Lorentz tankspritt;
därpå slog han upp sina blacka kulögon och
kastade en begrundande, lurande blick på herr
Boström.
— Är du inte trött, Janne?
—• Trött? Jag? Nej, visst inte! sa Janne
Boström ivrigt och stirrade på sin havannas
blå rökspiraler.
— Du måste tänka på din hälsa.
Camilla såg upp igen.
— Det är inget fel med min hälsa, sa herr
Boström och glömde att han hade reumatism
i benen.
— Jag undrar om du inte sov dåligt i natt.
Din lampa lyste tills det var alldeles ljust.
— Ja, jag glömde släcka den.
— Du somnade ifrån den?
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
