Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
diös och ter sig litet vek i ordvalet. Den
stormar inga himlar och uppsöker inga
avgrunder. Kortast kan den karakteriseras med
namnen på fyra avhansi diktsamlingar: "Arvet",
"Dagsljus", "Vardag", "Hemland". Dess väsen
är trofasthet: mot svensk tradition och svenskt
land, mot barndomshemmet och
barndomsminnena, mot den döde brodern och mot modern,
mot den gamla skolan ooh feriesomrarnas
sol-begjutna paradiskust bortom årens hav. Det
strömmar ur denna diktning en djup
tacksamhet för allt vad livet gav av godhet och
skönhet, men tacksamheten blir aldrig fadd
belåtenhet. Den blandas med uppbrottets vemod och
ängslan, med självrannsakan och medkänsla
med de sämre lottade. Det är lycka med en
tagg i, hotad idyll, tillkämpad klarhet. Och man
skall i Silfverstolpes av honom själv så strängt
sovrade produktion inte hitta något som inte
bär upplevelsens absoluta äkthet, inte en tom
fras eller ett falskt tonfall. Han skall väl inte
komma att räknas till våra största skalder men
förvisso till de i ordets bokstavliga mening
mest älskvärda. Så länge det mellansvenska
kulturlandskapet med allt vad det äger av kysk
fägring och spår efter fäderna har något att
säga dem som bo där skall Gunnar Mascoll
Silfverstolpes spröda lyrik inte förstummas.
Jens Thiis
avled den 27 juni. År 1908 blev han direktör
för Nasjonalgalleriet i Oslo, som han genom
sin framsynthet i fråga om konstnärliga
värderingar och sin entusiastiska tro på konstens
uppfostrande och stimulerande makt gjorde
till ett av Nordens mest levande museer. Han
var en av de första museimän som insåg de
stora franska adertonhundratalsmålarnas
banbrytande betydelse. Edvard Munchs geni fick
likaledes i honom sin förste och störste
uttolkare, och det är Thiis’ förtjänst att
Nasjonalgalleriet äger den förnämsta Munchsamlingen
i världen. Som konsthistoriker var Thiis mera
psykolog och smakdomare än vetenskapsman.
Han lyckades aldrig isa ned sitt blod till den
rätta vetenskapliga temperaturen utan råkade
lätt i svallning, såväl när det gällde entusiasm
som ogillande. Då gav han sig inte alltid tid
att väga ord och omdömen, men i gengäld var
han en ofantligt medryckande skribent. Den
franska rasen och kulturen var hans livs stora
kärlek ooh det får betraktas som en olycka att
han aldrig fick slutföra sitt jättelika arbete
över "Fransk aand og kunst", som nu kom att
sluta vid sjuttonhundratalet. Det var från
början för stort upplagt och när kriget kom
berövades Thiis sina möjligheter till
biblioteks-och museistudier. Quislingstyret hade
naturligtvis ingenting till övers för denne praktfulle
individualist. Han kördes bort från sitt museum
och den storsinte efterträdaren lät honom inte
ens låna ur det bibliotek han med sådan kärlek
sammanbragt åt museet. Ändock skrev han
dessa sista bittra år, svårt sjuk i strupkräfta,
två av sina ungdomligaste böcker, den
förälskade monografien över Renoir och ett arbete
om Pisanello. In i det sista bejakade han
konstens förmåga att höja människan över en
gemen och beklämmande omgivning.
Georg Svensson
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
