Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Thorsten Jonsson: Sommarns fullhet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
Att hon trädde in bältet i slej farna på
långbyxorna hördes bara av klirret i spännet, och
han lade äggskalen i en hög på marken mellan
grästuvorna och rev loss den tunna hinnan
över ägget. När han skalat halva ägget och
höll det mellan fingertopparna, hörde han
frasandet mot huden, och hennes skor
trampade i grässtubben när hon steg ur byxorna.
Han visste hur hon rörde sig långbent, och
han satt stilla med ägget i handen och svalde
och kunde inte andas.
— Nu går månen upp, sa hon bakom
honom. Titta på den och låt bli att vända dig om.
Ovanför den svarta skogsranden låg en
blekröd kalott, stor och utplattad, och han satt
och stirrade rakt mot den medan han hörde
byxbenens långa fras när hon drog dem på
sig. Han drack lite te och hörde henne knäppa
igen bältet. Då bet han försiktigt över ägget
och det var slätt och ljumt mellan läpparna.
Hon kom och satte sig bredvid honom. De
korta vita byxorna lade hon i höet mellan dem.
— Titta på månen, sa hon. Den ser väldigt
stor ut. Den är stor som en sån där jättelik
boll som dom leker med på badstranden. Som
man har sett på bio.
— Ja i Florida, sa han.
Grantopparnas taggiga rand skar av
månskivan som en skör brottyta. Hon satt bredvid
honom och tuggade smörgås och gnolade på
någonting, och sedan de ätit ett par mackor
hade månen krympt lite och stod som ett lågt
portvalv över den svarta skogen. Han tittade
in i det och såg där innanför en disgyllene,
djup gård med otydligt skymtande höga
skuggor. Fantastiskt att man låter sig dresseras så
här, tänkte han. Titta på månen. Sedan tog
han en smörgås från marken och när han såg
upp igen var månens skiva platt och tunn,
och det syntes hur djup himlen bakom den var.
Den ser väldigt stor ut, härmade han henne
i tankarna. Som en jätteboll. Som man har
sett på bio.
De satt tysta en lång stund med den stora
mörka ljumma sommarn omkring sig. En
gång gick det i förstudörren uppe i den vita
bondgården, och de hörde gnisslet och stegen
tydliga som om de suttit på bänken vid bron,
där de satt för några timmar sen och väntade
på att få köpa mjölk.
— Vad är det som lyser där borta? frågade
hon plötsligt.
— Ur fönstret, svarade han.
— Nej där.
Hon pekade med mörk arm framför hans
ansikte. Inne i skogen som stod svart längs
kanten av ängen såg han ett grönt ljus. Det
höll sig alldeles stilla och lyste.
— Det är nån med en ficklampa som står
och tittar på oss, sa hon lågt och fort.
— Nej då, det är för svagt ljus.
— Det är nån som har stått och tittat på
mig, sa hon.
— Inbillning, sa han. Önskedrömmar.
— Vad är det då? Du kan inte säga vad
det är.
— Är du så säker på det?
— Arne. Du måste ropa och fråga vem
det är.
-— Jag vet vem det är, sa han, och han
höll pekfingret på korvbiten och bet belåtet.
Nu, tänkte han, nu är hon rädd som fan.
— Men vad är det, Arne?
— Gissa, sa han.
Månen stod hästskoformad över
skogskanten med vass kontur. När han vände på
huvudet hade han hennes ansikte nära intill sitt.
•—- Titta på månen, härmade han henne. Nu
är den stor som en sparkboll. Som man har
sett på Stadion.
— Jag ska gå och se vad det är.
— Gör det, sa han. Det tycker jag du bör
göra.
— Nu försvann det plötsligt.
— Jaså, sa han och tittade på månen. Den
drog en disig väg över vattnet, gul och bred.
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
