Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Thorsten Jonsson: Sommarns fullhet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
— Du är inget vidare säker, sa hon. Inte
kan du ta. Jag hade tänkt att; men jag har
aldrig känt mig nog trygg med dig.
— Just det, svarade han, men två ord
räckte inte som lock över svarslösheten och
han fortsatte: Jag har upptäckt vad det är för
sort du behöver för att känna dig trygg. Gå
och lägg dig nu så kommer jag efter.
— Ska vi skiljas så här? tittade hon på
honom.
— Börja inte om nu. I morron bitti
vaknar vi på rätt sida och skiljs som bussiga
kamrater.
— Det vill jag.
— För mig är det inte så kinkigt, sa han.
— Jo.
— I morron ska jag börja oroa mig över
mitt vanliga igen, och inte över vad du ska
tycka om det jag har gjort och sagt.
— Det tog slut fort för dig.
— Ja, sa han och tänkte sedan: Bara just
nu. Du är en idiot. Än är det mycket kvar.
Och han sa: Gå och lägg dig nu så kommer
jag efter om en stund.
Hon satt tyst. Sedan sa hon i en ny ton:
— Om jag ligger vaken och väntar på dig?
Han satt alldeles stilla och kände hur det
gick ner i honom och trängde upp en
blodvåg. Den steg upp i ansiktet och han arbetade
för att hålla den nere fast hon inte skulle
kunna se det i mörkret, och medan han
försökte trycka ner rodnaden under kläderna
kunde han ingenting svara. Den bredde ut sig
varm över ansiktet och hettade i öronen, och
sedan den besegrat honom fann han sig i
den. Då kröp den så småningom ner igen och
han kände kvällsluften sval kring kinderna.
Som om han varit ensam reste han sig upp
och gick ner mot sjön, över ängens hårda
stubbgräs som frasade under sandalerna, tvärs
över den knastrande vägen och utför
slänten med det långa daggtunga gräset som
svepte kring sandalerna likt fuktigt hår och
506
slog in kylande dagg över hans dammiga
fötter.
Nere vid stranden satte han sig på en sten
och tog av sig sandalerna. Han stack fötterna
i vattnet, först den ena och sen bägge, och såg
ut över månvägen som var blank och lång och
förde över till granskogens svarta spegling på
andra sidan sjön. Först kändes vattnet iskallt
om fötterna, men sedan blev det ljumt och
skönt, och han doppade pekfingret i vattnet
och drog cirklar som bredde ut sig över
varann; ringlade i ljusa månstrimmor och mörka
metallskuggor, böjliga som siden tunt polerat
stål; gled ut över vattnet försvinnande och
sögs upp av sanden under hans ben. Det satt
han och lekte med länge, utan att vända sig
om att titta upp mot tältet. Sedan skrev han
i vattnet hennes namn: Märta och tyckte
samtidigt att det var dumt.
Sedan funderade han en stund på olika
saker och spottade i vattnet. Han funderade
på att försöka skaffa sig ett nytt jobb nu till
hösten. Han var så förbannat trött på att stå
bakom sin korta bit av en lång disk och tjugu
gånger om dan sälja samma dumma plåtbil
åt samma käring i samma päls med samma
unge som pekade med våta fingrar; men det
var nog dumt att byta nu när tiderna var så
osäkra, och han var så ung än; det var ingen
brådska. Han tänkte också på det hon sagt
om att han inte hade säkerhet. Det var
försmädligast av det som hänt den här veckan.
När han tänkte på det, kom det opp några bra
glåpord mot henne, men han avstod från dem
och gick med på att det var försmädligt. Att
hon visste det så säkert, tänkte han; hon är
inte dum. Hon är inte dum men hon är inte
hygglig mot mig men hon är stilig. Hon tycker
inte om mig, men jag har aldrig träffat
någon som jag har känt av på samma sätt, när
jag har sett på henne. När han tänkte på hur
hon såg ut, svalde han hårt och kände sig
ensam och smal och tände pipan.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
