Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på hans övertoner som ofta nog är viktigare
än den klara melodien.
Ironi, spel mellan motsättningar, är
grundformeln för Thomas Manns upplevelse;
Holmberg ger också en utmärkt analys av denna
ironi och sätter in den i dess tyska, ack så
tyska, och mänskliga sammanhang. (Det är
visserligen inte felaktigt att som Holmberg
gör parallellisera denna dialektik med Hegels;
men nog hade han väl kommit ännu en bit
mot den superlativa sanningen om han i stället
tryckt hårdare på linjen
Schiller-Schopenhauer-Nietzsche.) Men ironisk politik? Det är
cirkelns kvadratur. Undra på att Thomas Manns
politiska ställningstagande blivit förvirrat och
motsägelsefyllt, undra på att denne
tankfulle toreador på den politiska arenan alltid
haft en oändlig möda att knyta ihop sina
tidigare uttalanden med sina senare.
Upptagen av litterära sysselsättningar, kvarglömd
och bergtagen i ett schweiziskt sanatorium
eller i det gamla Palestina har han då och då
ryckts tillbaka till nuet av larmsignaler och
varningsskott. Han har inte varit enveten nog
i sin konstnärlighet att skjuta det ifrån sig,
han har — och det hör till hans mest
sympatiska drag — erkänt dessa tings vikt och
betydelse; men samtidigt har han jämfört med
sina konstnärsdrömmar om ett tredje rike,
och hans ställningstagande för eller emot i
dagens frågor har varit resultatet av en
våldsam och smärtsam operation. Han har tagit
ut den politiska kursen efter dubbelstjärnan
ande-natur, men vinkeln har varit för liten och
utslaget otydligt. Därför har han tagit miste
och fått göra om proceduren gång på gång.
Holmberg ger en överblick av utvecklingen:
före det förra världskriget var Thomas Mann
radikal i Simplicissimusstil, föga övervägt och
så grunt bottnande att det försvann spårlöst
vid det tyska intåget i Belgien. Då
mobiliserade Thomas Mann i stället alla sina
konstnärliga erfarenheter av det demoniska i tillvaron,
satte kulturen mot moralen och försvarade
Edith Cavells avrättning — i det tyska
andelivets namn. Det var i skriften "Friedrich und
die grosse Koalition", som ändå för att
använda Holmbergs något invecklade uttryckssätt
"står lika långt ifrån att vara ett retoriskt
äreminne som en svensk bok, som på ett
egendomligt sätt liknar den, gör det: Heidenstams
Karolinerna". I Heidenstam finner Holmberg
en fruktbar jämförelsepunkt, som hjälper
honom att förstå och förklara all den tyskhet
varav den berömda "Betrachtungen eines
Un-politischen" är full. Så kommer omslaget 1922
i talet om den tyska republiken, slutande med
en politisk formel som låter ana att Thomas
Mann börjat övervinna sin konstnärliga skräck
för det banala: Es lebe die Republik. Det var
som Holmberg påpekar Thomas Manns första
stora politiska handling, och den
representerade en själv overvinnelse. Men ändå var det
en sällsam politik Thomas Mann där drev.
Som Holmberg påpekar hade den skilda
uppslagsändar: Mussolinis Italien, som väckt
Thomas Manns stora ovilja, Rathenaus mord som
blev för starkt för försvararen av intåget i
Belgien, Spenglers kritik av Västerlandet, som
genom influens väckte hans latenta optimism,
läsningen av Walt Whitman, som lärde honom
att även demokratien — mirabile dictu —
kunde vara poetisk. I bakgrunden hägrar en
grekisk mänsklighet, ett tredje rike, och
Thomas Mann låter sitt republikanska patos få en
högre, "intressantare" färg från den klassiska
och kultiverade typ av kärlek som han
tidigare behandlat i "Der Tod in Venedig". I
sanning en märklig politiker! Otvivelaktigt gick
denna apoteos en bit över huvudena på herr
Ebert och annat dugligt folk som hade den
politiska talangen att sitta på sammanträden.
Var det egentligen Weimarrepubliken, den
existerande och konkreta, han hyllade, får
inte även här diktaren övertaget över
politikern ?
Återstår Thomas Manns politiska handlingar
från senaste år. Nu kan man verkligen med
större rätt än förut säga att Thomas Mann
blivit politiker. Först nu har det ironiska
ställningstagandet bytts ut mot ett moraliskt;
Holmberg fördelar accenterna med fin känsla
för det viktiga då han särskilt stryker under
några ord ur diktarens tillämnade tal vid
Pennklubbskongressen i Stockholm 1939: "Det
onda har uppenbarat sig för oss i en vildhet
och gemenhet sådan att våra ögon ha öppnats
för det godas värdighet och enkla skönhet —".
Där ligger själva kärnpunkten, det som gör
att Thomas Manns nuvarande ståndpunkt
verkligen passar till den politiska situationen;
därmed sammanhänger det att hans ironiska
-552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
