Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudstupa bort mot spiraltrappan, men
hejdade sig på översta steget. ”Engelberg får lov
att ge mig en tumstock och två stycken tre
tums gångjärn fort och ett paket dyckert och
en brodersax”, sade hon. Sedan tillade hon
generat: ”Och så skulle jag ha ett flor,
Emelie, någon ljusgrön slöja, om du har. Jag
kan inte gå genom stån så här.”
”Hjälpa honom? Är mamsell en förrädare
så lämnar mamsell mitt hus.” Herr Engelberg
hade just befriat sin mage från fönstergreppet
och trippade hotfullt fram mot henne.
Mamsell Hörberg sjönk ner på en stol i skräck.
”O, kära söta!” stammade hon, ”det
förstår ni väl att det är ett misstag, som baron
kan klara upp på ett litet tag. Riksmarskalken
som är så fin och ståtlig. Bara baron får
förklara...”
”Vi vill inte ha nåra förklaringar”, sade
järnhandlarn och hoppade jämfota i raseri.
”Förklaringar och förklaringar och
domstolsprotokoll och skriverier som förvänder synen
på folk. Nu ska här skipas folkets rättvisa utan
mutade justitieråd och köpta landsförrädare.
Hängas skulle de i sina egna tarmar.”
”Ja, vet du vad, jag tycker precis som
Engelberg”, sade Emelie och började riva omkring
i en låda med flor och slöjor, ”men vill du ge
dig av, så var så god. Du lär inte kunna rädda
mördarbyket med det. Och för resten ska han
bara ha en näsknäpp så att han känner det.”
”Kära hjärtandes”, sade Charlotte
Hörberg. Hon sjönk ner på en stol och började
gråta, "jag menade bara... Är ni säkra på...
Det är väl inte bevisat...?” Hon såg villrådig
genom tårarna från den ena till den andra.
”Polisen skulle väl...”
Herr Engelberg brast i skratt: ”Polisen! Vi
vet nog var vi har polisen. Den vet att han är
skyldig, men den törs inte göra något, ser hon.
Så står det till. Men rör de ett finger för att
hjälpa honom i dag kanske — polisen eller
trupperna eller de fina herrarna, som för
befäl? Nej, inte ett finger. De låter rättvisan ha
sin gång, bara de slipper röra i det. Är inte det
bevis nog, om hon är så noga med bevis!
Varför håller de sig undan, alla hans kumpaner
och vänner, om inte för att de vet att
rättvisans dag är inne?”
Guvernantens tankar fladdrade i väg till
baronen, som satt hos sina gamla fastrar vid
Norrmalmstorg. Han hade låtit henne springa
hela vägen hit på sina trötta, varma fötter.
Kanske han inte vågat gå själv, inte tordats
låna henne vagnen? Han kanske haft reda på
alltihop? Förmiddagens besvikelse bubblade
upp i henne. Fega var de, rädda om sitt eget
skinn. Om hon bara inte haft så ont i
huvudet och kunnat tänka klart! Men det skulle
strax bli åska, hon kände det bakom ögonen.
På Bisslinge behandlade de henne inte bättre
än en piga och lät barnen skrika ”Anka” efter
henne. Hon fick diska också, när det fattades
pigor och väva handdukar alla lediga stunder,
fastän det inte var hennes göra. Åratals
oförrätter drog genom hennes minne och hon knep
ihop munnen. Vad visste hon om deras
hemligheter? De talade ju aldrig till henne annat
än när barnen gjort något som de inte skulle.
”Titta själv efter om det är något som
passar”, sade Emelie brådskande och stjälpte ut
en låda granna flor och slöjor över golvet. Av
oväsendet att döma hände det något ute på
gatan igen och båda makarna rusade tillbaka
till fönstren. Framför Charlotte Hörbergs
fötter låg en slöja av den ljuvaste vårgröna
silkesmuslin. Hon böjde sig darrande ner och
tog upp den. Den var precis vad hon drömt
om. Men hon släppte den genast som om hon
kommit på sig med något opassande. Inte
kunde man tänka på sådant nu. Hon måste
i stället tänka på vad hon skulle ta sig till.
Men för att tänka måste hon bli av med de
trånga skorna. Hon sköt dem av sig och kände
en obeskrivlig lättnad. Kanske låg det något i
det de sade i alla fall. De var ju så säkra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
