Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Oscar Wieselgren: Selma Lagerlöf och Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF OCH ELLEN KEY
vid ett besök i Stockholm. "Alla ha varit så
underbart snälla mot mig", heter det. "Det är
roligt att komma ihåg, då jag kryper in i min
cell igen. På det hela taget är jag mycket glad
att vara på egen hand igen. Det är ej intresse
för människorna som felas mig, men jag har
ej krafter nog att räcka till för dem. Jag är
heller icke så god som du; om jag älskade
alla vore det en god hjälp." Vid jämförelse
med Ellen Keys expansiva natur med dess
vitt-famnande intressen och sympatier kände hon
sin egen konstnärliga egocentricitet som en
svaghet. Av andra uttalanden veta vi, hur
starkt hon var beroende av isolering och
koncentration för sitt arbete. Hon kunde helt
enkelt icke dikta annat än i ensamheten. Blott
där fick hennes fantasi vingar och hennes
diktarförmåga stimulans. Den muntra och
rörliga sällskaplighet som kännetecknade
nittiotalets litterära stockholmskotterier passade
henne ej. Hon erfor samvaron med dessa
gladlynta konstnärer och författare som störande
och kände sig därigenom ryckt ut ur det
intensiva stämningsliv som utgjorde förutsättningen
för hennes diktning. Efterverkningarna blevo
också länge märkbara. Den 15 januari 1898
är hon alltjämt ur gängorna enligt vad hon
dystert bekänner: "Här går allt bra utom att
jag är utsliten sedan i höst och ej duger till
något." Ensamhet och tystnad voro livselement
för henne liksom för den katolska världens
meditativa klostersystrar.
Nästa gång Selma Lagerlöf finner anledning
att upptaga korrespondensen med Ellen Key
är i maj 1898. Ellen Key hade någon tid förut
i en artikel tagit upp frågan om
folkundervisningens litterära underlag och i detta
sammanhang riktat ett kraftigt angrepp på den i bruk
varande "Folkskolans läsebok", som hon fann
lika otjänlig ur psykologisk som pedagogisk
synpunkt. Detta väckte en livlig genklang hos
Selma Lagerlöf, som tydligtvis själv länge hyst
tvivel om lämpligheten av den hittills bestående
ordningen på detta område. "Tack för hugget
på den gamla läseboken", skriver hon från
Falun den 8 maj 1898. "Jag kan ej säga att
jag haft mycket att göra med den på senare
år och jag trodde verkligen att den var mycket
förbättrad och förroligad, om jag så får säga,
men det har visst blivit med den som med
somliga människor som aldrig kunna komma
bort från den stjärnas inflytande, under vilken
de äro födda. Och läseboken såg visst dagen
under tråkighetens stjärnbild. Men jag skulle
gärna vilja veta, om ej en sådan där bok är
alldeles oomkullrunkelig. Är det ej en
statsinstitution, som ingen enskild makt kan fälla,
en grundlag, som ej kan upphävas utan många
riksdagars samstämmande beslut eller något
i den vägen? Men det skadar aldrig att gräla."
Fortsättningen av brevet är bortklippt,
varför vi ej kunna konstatera vartåt Selma
Lagerlöfs kritik syftade. Emellertid är det intressant
att iakttaga, att redan vid denna tidpunkt
önskvärdheten av en ny läsebok för folkskolan stått
klar för henne. Den skräckfyllda vördnad för
den gamla "Folkskolans läsebok" och dess
privilegierade ställning som hennes brev
uttrycker ger en återspegling av den ofantliga
auktoritet, som på den tiden i
folkundervisningsfrågor tillmättes dåvarande chefen för
folkundervisningsbyrån i
ecklesiastikdepartementet kanslirådet Carl Kastman, vilken
allmänt ansågs vara den gamla läsebokens
orubblige försvarare. Så länge han regerade på sin
byrå voro utsikterna att genomföra några
förändringar i läseboksfrågan ytterligt små. Men
framemot sekelslutet började han åldras (han
var född 1832), och man kunde således räkna
med hans avgång inom en icke alltför avlägsen
framtid. Det var därför man började agitera
för att få fram en ny läsebok, och denna
agitation, som väckte livlig genklang både inom
och utom de fackligt intresserade kretsarna,
hade berört både Ellen Key och Selma
Lagerlöf. Först längre fram, efter Kastmans avgång
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
